DELA
© Nya Åland

Vad finns mellan sommarens soffkuddar?

Att bli vuxen (vilket jag i lagens ögon varit i tre år nu) har haft sina självklara fördelar.

Jag behöver
inte längre lyssna på NÅGOT mina föräldrar säger, jag får dricka öl och röka cigaretter närhelst och i vilka mängder jag vill, jag får spela våldsamma datorspel eftersom de inte längre kan influera min växande hjärna på ett negativt sätt och de få gånger jag orkar får jag vara uppe efter midnatt.

Det känns
som om många av de vuxna vanor jag hade som liten tonåring plötsligt accepteras av samhället kring mig, bland annat mitt kaffedrickande, min fäbless för jazzmusik och svartvita filmer och långpromenader. Jag har slagit två flugor i en smäll och helt hoppat över steget med att vakna förfärligt tidigt, läsa morgontidningen och gå på jobb. Istället vaknar jag tidigt för att jobba på en tidning.
Kort sagt kan man lugnt säga att livet blivit bättre sedan jag blev vuxen.

Det som inte
har blivit bättre är sommaren. Sommaren som vuxen är rätt trist.

Jag älskar
mitt jobb och jag vet att de flesta av mina arbetande vänner är tacksamma över att ha sina. Med det sagt har ju ingen av oss sommarlov längre. Alla de crazy saker vi brukade göra när jag var 16 och 17 har numera rationaliserats bort eftersom ”jag måste upp tidigt och gå till jobbet imorgon” eller ”jag jobbar kväll” eller ”inte ikväll, jag har huvudvärk” (jag måste erkänna direkt att det ofta är jag som kommer med dessa ursäkter).

Jag minns
när sommarnätterna gick ut på att sitta uppe och dricka saft (mamma trodde nog aldrig på mig när jag sa det), äta nudlar och microhamburgare och skriva och spela in konstiga sketcher. Vi promenerade fram och tillbaka mellan mitt hus i Jomala och vår bas i Strandnäs under den uppgående solen och pratade om sånt som man som ansvarsfull vuxen inte tänker på. Vi hittade på värdelösa hyss runtom stan (jag minns ett som inkluderade ketchup och ett som inkluderade en blomkruka) och under kalla nätter chillade vi på hustak.

Efter
att man blivit ”vuxen” händer allt det där bara inte, ens när tiden finns. Att gå till krogen med de andra vuxna är inget bra substitut. Sällan känns umgänget med någon lika levande. Vi kanske har kört fast i våra spår och förväntningarna på vad vuxenlivet skulle vara. Eller så är det bara jag som romantiserar allt det där.

Fast
något sorts hopp finns. Efter ett år på universitetet har jag insett att folk nog inte blir vuxna på riktigt förrän runt 24 eller kanske ännu senare. Först blev jag besviken men i efterhand har det börjat kännas rätt befriande.

Det här
är min sista hela vecka på Nyan, så lovet stundar. Om ni under augusti ser mig göra något ”onödigt” eller ”omoget” ute på stan; döm mig inte för hårt. Det är min spaning efter tid som flytt, även om det i slutänden bara blir ett tafatt och pinsamt grävande mellan sommarens soffkuddar.

Felix Quarnström