Vad är väl en kulturministerpost
Ingen har frågat mig om jag vill bli kulturminister i landskapets nya regering och jag har inte heller erbjudit mina tjänster.
Att ta in goda krafter utan koppling till ett regeringsparti är vad jag vet inte förbjudet. Och om vi leker med tanken att Katrin Sjögren skulle ha ringt mig och ställt frågan när regeringsförhandlingarna pågick hade jag svarat ja.
På ett villkor.
Att jag inte skulle behöva ha ansvaret för idrottsfrågor också. För det är inte min grej.
Av alla sammanslagna ministerportföljer som är nödvändiga i ett litet självstyrt samhälle är kombinationen idrott och kultur obegriplig. Åtminstone för kulturfolket, och möjligen också för sportfolket. Ingen kan väl tjäna två herrar?
En liten aha-upplevelse fick jag häromveckan när den avgående idrotts- och kulturministern Johan Ehn berättade att utbildningsfrågorna, som han också haft på sitt bord, tog runt åttio procent av hans tid. Det som blev över gick till idrott och kultur.
Eftersom Ehn inte är en utpräglad kultur- eller idrottsmänniska utgår jag från att han var rättvis när han fördelade de tjugo procenten. Så idrotten har inte varit speciellt högprioriterad den heller.
Ehns efterträdare Tony Asumaa har gjort karriär som fotbollsdomare med FIFA-status (hittills har han inte blivit indragen i några Sepp Blatter-relaterade skandaler men vem vet vart utredningarna leder).
Jag utgår från att han har koll på det idrottsliga.
Jag gick in i Nyans artikelarkiv och kollade hur många gånger hans namn har förekommit på kultursidorna.
Och det var inte många gånger.
Inte en enda, faktiskt.
Spelar det någon roll?
Inte om Asumaa resonerar som Ehn, att landskapet ska ge bra förutsättningar för kulturfolket och att en minister inte måste veta allt i förväg. Alla som sett sitcomen ”Javisst herr minister” vet att det finns kapabla tjänstemän som visar vägen när beslutsfattarna är osäkra.
Asumaa fick en mjukstart på sin kulturkarriär i fredags när han och Ehn såg komedin ”The full monty” på stadshuset.
Få se vad han gör sen när inbjudningarna till fem timmar Richard Wagner-opera på bio Savoy eller tibetanska strupsångsfestivaler på Lappo börjar trilla in.
Mitt förslag är att han öppnar sina sinnen och vid behov också landskapets plånbok för kulturen, hur den än ser ut.
Idrotten? Den klarar sig alltid, eller hur?
