DELA
© Nya Åland

Vad är det som händer?

De senaste månaderna har mitt umgänge med omvärlden till stora delar gått via sociala medier. Det blir så när man inte arbetar och inte dagligen rör sig bland en massa arbetskamrater.

Jag blir förtvivlad över vart människorasen är på väg. För bland alla gulliga kattklipp (som jag bara ääälskar) och bebisar som gör hjärt-lungräddning, smyger sig det svarta in. Och då talar jag inte om hudfärg, utan om det svarta, arga, bittra, avundsjuka vaktandet på det som är eget och som inte ska förunnas andra.

Det finns människor av alla de slag. Det finns de som vill omfamna hela världen, de som inte bryr sig så mycket om annat än att den egna familjen har det bra och att man får tag på chips och dipp till fredagsmyset, de som hatar allt som är främmande och kommer bortifrån och skriker ut det högt över taken.

Sedan finns det de som hakar på varje rasistiskt tråd och propagandatext utan att för en endaste en sekund tänka efter om det faktiskt kan stämma det man läser. Helst ska det handla om personer med invandrarbakgrund som är brottsliga. Då blir handlingarna plötsligt extra mycket brottsliga. De kommer till vårt land och bryter våra lagar. Det har de igen rätt till, det är vårt privilegium. Invandrare som kommer och slår och våldtar våra kvinnor! Hur täcks de? Det sköter vi själva så mycket bättre.

”Ta seden dit du kommer!” utropar man. Det är det de gör. Här i Norden är det knappt brottsligt att våldta en kvinna som är berusad/medvetslös/lättklädd/ensam. Och en misshandel är mindre kriminell än att stjäla pengar eller bilar av någon.

Jag hör Fredrik Skavlan intervjua Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare. Åkesson berättar att han brände ut sig och blev sjukskriven. Plötsligt förstår jag Åkesson bättre. När jag var på väg mot utbrändheten hade jag svårt att få orden rätt, det kom ut lite vad som helst ur munnen på mig.

Tyvärr visar den fortsatta intervjun att Åkesson kanske fortfarande är lite vidbränd. Han verkar inte tala riktigt sansat och skyller ifrån sig. Jag tror inte att orden kommer ut riktigt rätt.

På Facebook märker jag också att de som aviserar att de ställer upp i val plötsligt får väldigt många fler kommentarer till sina inlägg. Och tonen i kommentarerna är plötsligt mycket mer aggressiv. Vad hände?

Förvirrat scrollar jag ner till nästa kattklipp, det där gulliga klippet när katter och hundar blir vänner. Sedan hittar jag ett filmklipp med en apa som får ta hand om hundvalpar. Det är varmt, mysigt, kärleksfullt. Och helt underbart. Vart har våra instinkter till att ta hand om andra tagit vägen? Vart har känslan av att hjälpa någon som har det svårt försvunnit?