Ute i ingenstans
Det var en kväll i Dubrovnik. Vi var inviterade på lamm till en restaurang utanför staden och jag såg med viss oro fram emot själva färden. Den kroatiska kusten är brant. Mycket brant.
Men med Ana vid ratten kändes det faktiskt tryggt. Hon var van vid italienska vägar, som tydligen inte skiljer så mycket från en del av de kroatiska. Att hennes man Rudi, som är blind, var kartläsare gjorde inte resan ett dugg mindre intressant.
Rudi hade fått vägbeskrivning. Först skulle vi söderut längs kusten mot flygfältet till, sen in mot land och upp över bergen och där skulle restaurangen finnas.
Till flygfältet gick det bra. Serpentinvägen upp i bergen gick också bra. Så skulle vi vika in till vänster 2,5 km. Och då blev jag lätt fundersam. Vägen var väldigt smal. Inte smalare än att en bil kunde ta sig fram. Men ett möte …
Vi körde. Och körde. Kusten och havet låg nedanför oss, långt nedanför. Det var vackert.
Så svängde vägen av, vi kom till en brant nerförsbacke och där, nere i dalen på baksidan så att säga, låg några hus. Och en massa bilar stod parkerade överallt där det gick att parkera en bil utan att blockera hela vägen.
Detta var vår restaurang. Känd för en enda sak, sitt lammkött, som gräddades i en järngryta inbäddad i glödande kol. Man fick annat också. Det nästan hörde till att inleda med ett fat lufttorkad skinka och ett urval lokala hårdostar. Lammet tog nämligen två timmar att grädda, så bråttom skulle man inte ha. Vilket vi inte hade.
När vi åkte tillbaka var det stjärnklart. Ljus från bebyggelsen längs kusten, ljus på havet. Vackert.
Några dagar senare, när vi åkte hem, försökte jag från flygplanet få syn på vägen vi hade kört den kvällen. Visst såg jag den. Först serpentinvägen upp, den syntes från terminalen, och så den smala vägen där vi till all lycka inte mötte någon bil. För det hade inte lyckats.
Nu förstod jag varför.
Längs hela vägen fanns inte en antydan till bebyggelse utöver vår restaurang. Absolut ingenting på flera kilometers omkrets. Trafiken gick med andra ord i bara en riktning. Först körde alla dit. Sen körde alla därifrån.
Det behöver inte alltid vara så märkvärdiga anläggningar för att locka folk också långväga ifrån. Fast det är klart, i våra ögon var det väldigt märkvärdigt.
En sak till. När Ana hade parkerat och vi steg ur bilen reagerade alla på samma sätt. Vi stannade upp, snusade i luften och försökte lokalisera det vi kände. En mild, aningen kryddig doft som inte gick att lokalisera.
Det måste ha varit växtligheten, som efter en dag i gassande sol återhämtade sig i solnedgången. Men för en mikrosekund for tanken genom mitt huvud att det kanske är så ren luft doftar.
HARRIET TUOMINEN
