Utan ström i tre dagar försmäktar vi på denna ö
Mina föreställningar om var hushållet förvarar sina ficklampor har fram till den senaste veckan varit lite luddiga.
Efter förra veckan vet jag. Jag vet också var stearinljusen finns, och jag vet att varmvattnet försvinner då man ingen elektricitet har.
Då elektriciteten fungerat har jag roat mig med att läsa överlevnadsexperten Cody Lundins ”When All Hell Breaks Loose”. Till skillnad från de flesta andra överlevnadsböcker som jag läst, skriver inte Lundin om hur man ska överleva i vildmarken. Han skriver inte om tältmaterial och lätt packning, utan om vad som händer i ett samhälle då katastrofen inträffar.
Katastrofer inträffar nämligen ibland, till exempel orkanen Katrina, och då står människorna handfallna och vet inte ens var hushållet förvarar sina ficklampor.
Lundin myntar listan ”The Rule of Threes” (ungefär ”Tre-regeln).
Om du vid en katastrof får panik, kan du dö efter tre sekunder.
Får du panik tar du fel beslut. Du klättrar ner för stupet, du hoppar över kanten, du springer rakt ut på vägen. Vill du överleva ska du inte drabbas av panik.
Om du inte får luft, kan du dö efter tre minuter.
Om du inte får skydd, kan du dö efter tre timmar.
Om du inte har vatten, kan du dö efter tre dagar.
Utan mat, dör du efter tre veckor.
Och så den intressantaste: efter tre månader faller gruppen isär.
Alla de här scenarierna kan motverkas då man är medveten om dem. Se till att du inte får panik, leta efter skydd och mat, arbeta för att gruppen inte faller isär (ta till exempel med sällskapsspel till källaren, långtråkighet är förödande, menar Lundin).
Den mänskliga dynamiken är nödvändig för att människan ska överleva. Det kan man också läsa om i böcker om överlevnad ute på fält. Kommunicera, ha tydliga regler för vem som leder gruppen vilka dagar, hämta vatten då det är din tur att hämta vatten. Annars måste gruppen fokusera på konflikten istället för överlevnad, och det kan vara ödesdigert.
I en överlevnadssituation finns inte den vanliga kapaciteten för att vara storsint, det vet alla som tillbringat ett par dygn i skogen (även om livet inte hängt på det). Man måste få upp tältet och få liv i brasan innan maten kan tillagas, de vanliga primärbehoven måste ställas åt sidan.
Du har vandrat fem timmar, det regnar och du får inte igång elden. Utan eld ingen mat. Utan mat … gäller det att inte ge utlopp för sin irritation.
Lundin slänger in en brasklapp: om det i gruppen finns personer som är beroende av nikotin eller koffein, riskerar den att falla ihop mycket tidigare än efter tre månader.
Abstinensen blir så stark att storsintheten och förmågan att hålla inne med irritationen försvinner.
Och var det inte det alla pratade om, förra veckan då elektriciteten försvann mitt i morgonbestyren. Man kunde ju inte koka kaffe!
När elektriciteten kom tillbaka flockades alla kring kaffekokaren på jobbet, var vi inte lite darrhänta också?
Slutsats: i en överlevnadssituation gäller det att först äta upp nikotinisterna och koffeinisterna.
