DELA
© Nya Åland

Ur fas med kroppen

Ibland tittar vi på gamla bilder hemma. De ligger sorgligt osorterade i stora papplådor, allt huller om buller, från Johnny Thunders besök i Mariehamn på 1980-talet till en resa 1997 till små blonda barn i märkliga klädkombinationer (mycket Emmaus var det).
De små blonda barnen är svåra att skilja åt. I en viss ålder ser de alla likadana ut, eller precis som bilderna på deras pappa som barn.

Varje gång vi tittar är det lika roligt med de fula kläderna man hade på sig för tjugo år sedan, hur unga alla såg ut förr, hur smala de var och hur märkligt det är att man ställde upp på bild med den frisyren.

I helgen fastnade jag på en bild av mig själv för drygt 20 år sedan, under en resa i Indien. Jag sitter på en uteservering och håller i en burk limechutney. Kvinnan som hade serveringen hade på beställning kokat chutney åt mig, och den skulle jag transportera hem.
Hela den resan, det minns jag tydligt, kände jag mig obekväm och tjock, särkilt på stranden. Jag tyckte att jag nästan skämde ut mig med min mage och mina lår och min bikini, som en stor vit val som sköljts upp på stranden.

Flickan på bilden, nyss fyllda 20, är brun som en pepparkaka och smal som en vidja. Mina armar är så tunna. Jag har bara en haka.
Varför är det så, att när man är som vackrast känner man sig ful, och sen när man blir tämligen ful känner man sig ändå hyfsat snygg?
I dag, efter fyra graviditeter, många år och rätt mycket god mat har jag sällan eller aldrig ångest över hur jag ser ut. Kanske när jag ska göra tv då, för den där rynkiga tanten som sitter där känner jag inte riktigt igen, men annars tycker jag väl att det inte är så pjåkigt.

Varför kan inte ungdomens skönhet sammanfalla med medelålderns distans och självkänsla, så att man någon gång i livet kunde gå omkring och vara kaxig och snygg och ha fog för det?
Varför ser man som ung bara den lilla, lilla pricken i sitt daggfriska, duniga ansikte?

Den andra kvinnan på bilden, hon som kokade min chutney, hade en liten dotter, kanske två år gammal. Vi har flera bilder på henne när hon leker på stranden i en liten rosa klänning.
Lärde hon sig att se hur vacker hon var? Eller har hon hunnit försonas med att det är som det är.
När tidsresor blir möjliga ska jag resa tillbaka till mig själv.

Nina Fellman