DELA
© Nya Åland

Tyst igen då

Jag visste att denna dag skulle komma. Dagen då jag tröttat ut mina stämband. Nästan 27 år tog det.

Första gången i mitt liv jag blivit ombedd av en läkare att hålla klaffen.

Hur har det gått då? *Tveksam tystnad*

Vaknar. Nynnar sakta för mig själv min vana trogen på väg mot toan. Stannar upp på det klinkersbelagda golvet. ”Herregud, det är ju möjligt att anstränga stämbanden utan att öppna munnen”. De hummande tonerna av Justin Bieber dör ut.

”Jaha”, tänker jag och suckar ljudligt. Stannar upp vid toadörren. ”Men väntas nu… Jag antar att suckar också räknas”.

Borstar tänderna. Gurglar. Stannar upp. Tittar upp i taket. ”Vad i hela friden är det man egentligen gurglar med? Halsen? Stämbanden? Tonsillerna?”. Spottar ut. Stirrar mig själv i spegeln. ”I 27 år har jag gått och inte ens vetat hur jag gurglar”.

Går till köket och packar min lunchlåda. Under tystnad. Blir jobbigt medveten om mina egna kroppsljud. ”Släp, knarr, knak”. När i hela friden blev jag 85?

Bilresan räddas av radion. Men känner spontant att mina stämband går från att lida av utslitning till att istället drabbades av grav depression. Det borde vara olagligt att spela ”I am a barbie-girl” i en bil där tystnad bör råda. Dagens eldprov. Min inre tuggummi-tuggande nio-åring gråter hysteriskt i tre minuter och 21 sekunder.

Kommer till jobbet. Är dagens mest otrevliga kollega. Att nicka känns inte riktigt som en artig hälsning till ”God morgon”.

Kommunicerar via mail med chefen. Tips. Kommunicera aldrig via mail med chefen. Finns alldeles för mycket skriftligt bevismaterial för kommande arbetstvister.

Något intressant händer. Alla börjar viska med mig. Nyhetschefen låter gå ut med ett offentligt meddelande om att redaktionen inte behöver vara tyst bara för att jag är det. Istället är det en föredömlig chans för kollegorna att utnyttja situationen. Mitt i allt blir mitt skrivbord en samlingspunkt för näsvisa journalister (värsta sorten).

Blir utan lunch. Tydligen måste man ”kunna ropa ut sin beställning om man ska ha mat”.

Inser att sju år av journalistiskt hetsskrivande gjort det omöjligt för mig att ens kommunicera via lappar.

Fika avnjuts med hjälp av teckenspråk. Tur att man inte behöver prata för att roffa åt sig kaka. Eftersom jag inte kan prata kan jag äta desto mer. Två pajbitar och tre kakor senare har jag nått tristessgränsen och återvänder till mitt skrivbord.

Två artiklar, fyra faktarutor, två notiser och en spalt senare inser jag att det finns fördelar med att vara tyst.

Man hinner jobba.