DELA

Två år som miljödiktator

Å, vad varm jag blev om hjärtat när jag läste Josefine Gínlunds insändare i gårdagens tidning!
Jag känner dig inte, Josefine, men jag föreställer mig att du är en ung tjej som ser på vår lilla stad med fräscha ögon och som ännu har ork och vilja att försöka förändra det du inte tycker om.
Det handlar förstås om Mariehamn som ”ekostad”. Jag håller med, Mariehamn är långt ifrån en ekostad även om stadsförvaltningen föregår med gott exempel och miljöcertifierar sig enligt ISO 14000-standarden.
Som jag ser det finns det alltför lite politisk vilja att göra resten av Mariehamn till en ekostad. Det finns bara en politiker (som föreslog ekoparkeringsavgiften) i stadsfullmäktige som kämpar mot skattefinansierade dyra underjordiska parkeringar och mot den heliga bilismen.
Jag har föreslagit flera gånger att Mariehamn ska utöka sina gångstråk rejält. Men den futtiga stump av Torggatan som krigades loss för flera decennier sedan blir inte större. För bilisterna måste ju fram.
Bilisterna måste alltid fram och bilisterna måste alltid få parkera överallt och gratis.
I förrgår var jag rasande arg när jag cyklade på Ålandsvägens knöliga trottoar för att jag inte vågade cykla på körbanan bland bilar, lastbilar och bussar. Jag vet, man får inte cykla på trottoarerna när man är vuxen, men jag vill helst inte dö.

Jag
brukar ibland leka med tanken att söva ner alla politiker och motsträviga tjänstemän och mariehamnare och andra ålänningar och bli miljödiktator. Det behöver inte bli någon hundraårig Törnrosasömn. Det räcker med låt säga två år.
Sedan skulle alla få vakna upp till en ny och bättre stad. Hela centrum skulle vara promenadområde (med undantag för handikappbilar och varutransporter), uteserveringarna skulle breda ut sig över gatorna, alla parkeringsplatser skulle vara avgiftsbelagda, barnen skulle få leka fritt utan att behöva vara rädda för att bli överkörda.
Bilparkeringar skulle finnas i stadens utkanter och vindkraftsbaserade elbussar skulle köra folk i skytteltrafik runt centrum om man inte vill promenera. Och Ålandsvägen skulle ÄNTLIGEN ha cykelbanor på båda sidor och fartdämpande grejor på körbanan.

Det
är lite som med tobaksrökningen. Förr hade rökarna alla rättigheter och vi andra fick gå nån annanstans om vi inte stod ut.
När rökförbudslagen kom på tal blev det vildsinta protester. Det skulle ju aldrig gå. Samhället skulle ungefär falla sönder.
Men hur gick det? I dag skulle knappast någon gå tillbaka till det som var. Till och med rökarna själva uppskattar att slippa vistas i rökoset hela tiden.
Tänk om modet fanns att göra på samma sätt med den ohämmade bilismen. Men tyvärr måste det säkert till ett EU-direktiv först, och hot om böter ifall vi inte lyder.
Eller så väntar vi hel enkelt på att oljan tar slut.