DELA

Tusen eldar

Under sommaren har jag försökt sova så många nätter som möjligt i mitt tält hemma i Pålsböle. Det är någonting jag längtat efter hela året. Regnet som smattrar mot tälttyget. Ljudet av dovt surrande humlor och kväkande grodor. Fågelkvittren som kan låta nästan psykedeliska.

Man är som i en skyddande kapsel, helt oberoende av elektricitet, värmesystem och rinnande vatten. I ett tält känner man sig nästan som en del av ekosystemet, vilket man som människa alltid är, men ändå inte. Skulle samhället rasa samman utanför tältväggarna skulle jag inte märka någonting. I alla fall inte förrän mobilen behövde laddas och kaffesuget gjorde sig påmint.

Om det är kallt gör jag upp en liten eld utanför tältet där jag kan sitta och värma mig. Med elstål kan det vara ganska svårt, om det har regnat är kvistarna på marken för blöta. Då måste jag använda de små döda kvistarna man hittar längst ner på granarna. Björkens näver är en välsignelse när man ska göra upp eld i naturen. Man skrapar lite med en kniv på den svart-vita ytan och låter tändstålets gnistor landa på spånen som bildas.

Det är en otrolig känsla när man ser hur gnistan träffar rätt på den lättantändliga näverbiten, det sprakar till och en brandgul låga omsluter spånen. Man känner hettan som strömmar upp mot ansiktet när man lägger på kvistarna som snabbt börjar knastra och ryka.

Grankvistar har egenskapen att de sprättar och knäpper när man eldar dem, ett fantastiskt ljud. Från någonting så statiskt som en kall stålbit uppstår någonting så aktivt och livfullt som en sprakande och flammande brasa.

När jag sitter framför elden tänker jag ibland på hur det skulle att bara leva av naturen, helt utan pengar, el och rinnande vatten. Det skulle jag givetvis aldrig klara av, men tanken på att det kanske skulle vara möjligt är befriande. Det är en dagdröm jag alltid kan luta mig mot när livet i det moderna samhället känns för påfrestande.

Idag tar vi elden för givet. En lätt strykning av en tändsticka eller en tumrörelse på en tändare och vi har en färdig låga. Men innan tändstickan uppfanns var det bara gnistan vi hade att tillgå när vi skulle göra upp eld. En gnista är otroligt flyktig. Den har en livslängd på en bråkdel av en sekund och behöver träffa något mycket torrt, finfördelat och lättantändligt för att en låga ska uppstå.

När lågan väl blossar upp är känslan nästan euforiskt. Det är också en frihetskänsla när man vet att det lilla stålstycket har potential för att göra upp flera tusen eldar. Det kan inte ett paket tändstickor slå.