DELA

Trist brist på kompisar

Året som gick var inte precis en framgångssaga för rikets hantering av åländska frågor. Om inte Trump just nu skulle fara fram som en galning (bokklubbens diagnos är psykopat) och göra en mörkrädd så skulle Ålands dilemma ligga högt på bekymmerslistan.

Det är för all del inte bara Åland som nonchaleras av SOS-regeringen (Sipilä, Orpo, Soini), det gäller också Svenskfinland, men alla åländska frågor är inte språkfrågor. Och kunskapen på rikssidan är smal. Grannbladets boss föreslog nyligen att landskapsregeringen borde vara lika ivrig att besöka Finlandsdagarna i Björneborg som Almedalsveckan för att visa sig och skapa kontakter. Stöder det fullt ut.

Det Åland lider av numera är nämligen brist på kompisar i österled. Jag har skrivit om det förr och det har inte precis blivit bättre.

Maken brukar berätta om fänriken Martti Nummeli från Mariehamn, som 30 år efter att han stupat bidrog till att Åland fick sin jordförvärvslag för att hans kompanichef var ordförande i riksdagens grundlagsutskott.

Seniorerna i samhället minns kanske hur talmannen Thorvald ”Thusse” Eriksson 1964 for till president Kekkonen för att få pengar till Självstyrelsegården. Finansministeriet var nämligen trögarbetat, men Kekkonen fick fart på processen. Ni vet var huset står.

I boken ”Åland i motvind”, minns Eriksson alla de gånger man på rikssidan motarbetat åländska intressen (många!) och berättar om besöket. Det var Kurre som fixade det hela.

Kurt Westerholm var presidentens kanslichef. Thusse och Kurre var studiekamrater.

Thusse kontaktade Kurre, som förberedde en uppvaktning hos Kekkonen. Men inte bara det. Han skrev promemorior och såg till att presidenten ur positiv vinkel fick veta hur man resonerade på Åland och varför det rådde missnöje med hanteringen av olika frågor.

När ålänningarna med Eriksson i spetsen kom till Kekkonen var han helt med på noterna. I boken skriver Eriksson om den ”ytterst värdefulla hjälp” Westerholm stod för.

Hur många i dagens landskapsregering är personligt bekanta med kanslicheferna i Helsingfors?

Den sortens kontakter finns inte längre, för ålänningar – med få undantag – är inte studiekamrater med dem öster om Skiftet. Ålänningarna åker till Sverige eller längre ut i världen och knyter sina kontakter där. Den vägen lär man säkert känna inflytelserika personer på olika håll. Men när självstyrelselagen skall förnyas eller vindkraften stödas, då är det inte det nätverket som fattar besluten.

Alltså: ut och ragga kompisar!

Vågar någon ställa frågan om S-gården hade förverkligats utan Kurres insats?