DELA
© Nya Åland

Trångt är trevligt

Att tiden går fortare när man blir äldre är ingen nyhet, men har det verkligen gått ett år sedan jag flyttade till Scheffersgränd?
Då skulle jag fylla 70 tomma kvadratmeter med innehåll. Sängen hittade jag på torget i tidningen, tvättmaskin och köksbord köptes av hyresvärden, kaffekokaren lånade jag från en sommarstuga och så vidare.
Den enda direkta inredningsfloppen var ett par sköna snurrstolar som lär ha stått på någon stadskrog cirka 1976. Men de var främmande fåglar i den här omgivningen, två lätt slitna katthårsmagneter som jag till sist dumpade hos Mise för 20 euro styck.

Inredningsivern
lade sig efter ett tag. En cd-byrå som bara har två ben, och därför skall skruvas fast i väggen för att funka, har stått lutad mot den väggen i ett halvår.
Det fina vägguret som en gång i tiden fanns i farmors kök står fortfarande i en garderob i väntan på att bli upphängt på min egen köksvägg.
Och det fanns planer för det stora vardagsrummet. Där behövdes ett rejält middagsbord, tyckte folk. Dels för att det finns plats, och dels för att köket med dagens mått mätt är i minsta laget.
Men det bordet dök aldrig upp. Kvadratmetrarna där det skulle stå blev ett ingenmansland med en mandolin, en hopfällbar tunnel som katterna enligt reklamen skall vilja springa fram och tillbaka i, en stretchingmatta och ett par hantlar som jag rycker i då och då när jag har vägarna förbi.
En bekant bjöd till och med ut ett fint middagsbord som hade passat bra där, men jag velade så länge att det försvann någon annanstans.

Det är nog så att jag inte vill ha ett middagsbord i vardagsrummet. Jag sitter hellre vid ett litet bord i köket, både till vardags och när det är fest.
Jag växte upp i ett hushåll med sju personer runt matbordet. Familjen har blivit större sedan dess, men vi trängs fortfarande där när det är födelsedagar, kräftskivor och sånt. Och jag gillar det.
När jag flyttade hemifrån hamnade jag i en värld där alla bodde trångt och man satt tajt hemma hos någon med en öl och varma ostmackor. Det var kul det med.

En grej
som jag och min särbo inte är överens om är hur länge man skall sitta vid matbordet i köket när man bjuder folk på middag. Ni vet, förrätt och huvudrätt vid matbordet, och sedan skall man flytta sig till ”salongen” (vardagsrummet) när desserten är på gång. Det tycker jag inte om.
Flytten signalerar att det finns en mötesordning som skall följas och det slutar med att gästerna tackar för sig och går hem.
Men om man sitter kvar vid det trånga köksbordet, låter disken stå där den står i diskhon, och diskret öppnar en vinflaska till, och sen kanske en till, så kanske både värdar och gäster glömmer bort den ordningen.

PATRIK DAHLBLOM