DELA
© Nya Åland

Trafikvett på cykel och i bilarna

Det är många som cyklar året om. Själv har jag ställt undan min cykel, jag gillar inte kyliga vindar kring öronen, inte är det bra med mörker och halka heller. Men jag har arbetskompisar som inte ger sig, de cyklar till jobbet i ur och skur.
Hurtbullar alltså.
Häromdagen när jag var på hemväg och körde gamla Jomalarakan, i regndugg och halvmörker, var det ovanligt många cyklister på farten också. Vuxna mänskor utan cykellykta och utan reflexer!
Klockan var bara 16.30 cirka, det var inte nermörkt, men inte heller dagsljus längre. Alla mänskor som rör sig i trafiken borde veta att skymning och gryning är tider med svåra ljusförhållanden, är man inte ordentligt upplyst syns man väldigt dåligt. Även om man själv tycker sig se tillräckligt.
Man kan bli bekymrad för mindre. Det är inte kul att plötsligt ha en mörk rörlig silhuett precis framför höger framhjul samtidigt som man möter en annan bil som tar rakt ut mot mitten för att han råkat ut för samma sak på sin sida vägen.
Ni hade tur ni som klarade er och vi med bakom rattarna!
Reflexvästar finns att köpa i många butiker, de är inte dyra och de är enkla att dra på sig. Och de syns!
Så snälla cyklister (gångare också för den delen) investera i en väst och se till att cykeln har egna reflexer här och där, samt en lykta som lyser. Sen kan ni cykla på bäst ni vill hela vintern, det viktiga är att ni syns och inte i onödan försätter oss alla i tråkiga olyckssituationer.

Trafiken diskuteras ju på olika nivåer i vårt lilla samhälle. Frågan om vi ålänningar är dåliga bilförare ventileras från och till. Ja, vi är åtminstone slarviga bilförare och det är inte heller bra.
Vi slarvar väldigt ofta med användningen av blinkers, det är ett faktum. Vi slarvar med filkörningen och vi lorvar till det med högerregeln, ids inte stanna vid stopplikt och kollar sällan trafiken bakom oss.
En orsak till våra vanligaste slarv tror jag är gammal vana. Alltså vi kör så otroligt ofta samma vägavsnitt att vi blir avtrubbade, vet knappast hur vi egentligen kommit fram när vi är framme. När vi känner med oss själva att vi slöat till måste vi faktiskt skärpa oss.
I onsdags var jag nära, ganska nära en krock. Men nära tar aldrig, gudskelov.
Jag var på väg från jobbet här i Dalbo, hade kört ett par hundra meter och en Volvo backade rakt ut framför mig utan att se åt mitt håll först. Jag hann precis väja och den andra bilen hejda sig, med hjärtat i halsgropen fortsatte jag hemåt.
Efter alla rondeller hamnade jag efter en bil med bländande dimljus bak, fy sjutton vad irriterande. Så dimmigt var det verkligen inte.
För litet och för mycket skämmer allt. Lagom är alltid bäst.