Tillitsfull eller bara slarvig?
Jag införskaffade en bil i vintras. Jag svarade på en annons och åkte ut för att titta på underverket. Det var mörkt ute, jag hade ingen bilkunnig med mig och jag hade extremt bråttom.
Tillsammans med försäljaren tog jag en femminuters provtur. Försäljaren talade gott om bilen och den var billig. Och jag hade bråttom. Så jag köpte den och åkte hem.
Dagen efter ser jag att bilen har en spricka längs hela framrutan. En vecka senare uppstår ett ”klonkande” ljud under bilen när jag svänger till vänster. Ytterligare någon vecka senare börjar bilen gnissla och tjuta när jag bromsar. Sist och slutligen avslöjar sig ett stort hål i avgasröret och jag puttrar nu fram i bästa ”nyggeraggar-stil” (ja det är mig ni hört).
När jag berättade om problemen för några kollegor på jobbet reagerade de precis som väntat. De skakade på huvudet, log mer eller mindre överseende och tittade på mig med ögon som sade ”nu var du riktigt dum”. Och så kom de självklart med en massa efterkloka tips om vad jag borde ha kollat upp innan bilköpet.
Det är sorgligt att om man tror folk om gott, och litar på att folk menar vad de säger, så anses man vara naiv och lite blåst. Om jag tror på bilförsäljaren som säger ”Jag lovar att du blir nöjd med den här bilen”, så kommer de flesta troligtvis att säga ”Jamen, sånt kan man ju inte tro på. Det är ju så där det funkar, det fattar du väl” och så vidare.
Ingen blir upprörd över försäljarens brist på moral.
Men å andra sidan är min erfarenhet ändå att man oftast blir bättre behandlad om man förväntar sig att bli bra behandlad, än om man går in i försvarsställning direkt.
Jag brukar glömma ganska mycket saker efter mig på diverse olika ställen. Senast i går lämnade jag handväskan på Pub ettan (jag var där i jobbet) och mer ofta än sällan får politiker, näringslivsrepresentanter och andra ropa efter mig när jag lämnat jacka, väska eller block på presskonferensen. Jag lämnar dessutom alltid bilen olåst.
Man kan säga att jag är aningen disträ. Men jag väljer att säga att jag ”litar på universum”.
För aldrig har någon (förutom bilförsäljaren då) utnyttjat detta karaktärsdrag. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit bestulen de gånger jag så att säga har ”lagt tårtan framför näsan på tjuven”. Cyklarna däremot som jag låser med kedjor, vajrar och tunga hänglås blir jag av med stup i kvarten.
En konstnär från Kumlinge sa en gång att ”Pub Ettan är den enda plats du kan lämna plånboken på bordet utan att någon tar den”.
Jag vill lägga till Stockholms tunnelbana i den kategorin. För tre somrar sedan hade jag med mig Nyans lilla digitalkamera till Stockholm. Den låg i handväskan som jag glömde på tågperrongen.
Men visst låg den där snällt väntande på samma bänk som jag glömt den, när jag tio minuter senare kom rusande med hjärtat i halsgropen.
Tanja Lönnqvist
