DELA
© Nya Åland

Till enfaldens eviga lov

När jag var ung blev jag väldigt arg på dumhet. Det värsta jag visste var när folk var uppenbart korkade och inte visste om det. Okunskap i kombination med enfald var ännu värre. Till exempel när någon klarögt, påstridigt och med uselt språkbruk hävdade en sanning som var uppenbart falsk, och sedan inte ens kunde argumentera på ett vettigt sätt för sin korkade åsikt.
Ni hör, hela tonårens rödglödgande ilska bubblar upp när jag tänker på det.

I dag tycker jag att dumhet är ganska gulligt, förutsatt att den inte gör någon omedelbar skada.
Jag kan le lite ömt åt samma slags diskussioner som för tjugo år sedan hade fått mig att koka av ilska. Människor är ju liksom i regel ganska dumma. Kanske inte alltid, men ofta. Ganska ofta är det otroliga plattityder om vädret och hur man mår som håller en konversation igång. Lyssnar man i matbutiken eller på gymmet eller i kassakön på vad folk pratar om och hur de gör det, så kan man verkligen undra hur samma mänsklighet som vi är en del av kan ha åstadkommit pyramider, små pilliga mobiltelefoner, rymdraketer och poesi som blir läst efter 2000 år.

Å andra sidan, när jag lyssnar till mig själv konversera kan jag verkligen inte höra några spår av mitt briljanta inre liv. Alla känslor, förnimmelser, tankar och djupa funderingar som blixtrar omkring inne i skallen kommer lika fan ut som: ”Ja, man blir ju så glad när det är ljust.” eller ”Bara snön smälter nu, så kommer nog blommorna.”
Åh fan.

Jag kan inte ärligen dra någon annan slutsats än att jag förhoppningsvis är omgiven av en hel massa människor som är smarta som rakblad, men bara inte orkar visa det i varje mening, precis som jag.
Människor som lever ett rikt inre liv men upprätthåller sitt sociala umgänge med klichéer för att det är så jobbigt att visa sig smart hela tiden. Precis som jag.

Nästa gång jag blir lite irriterad på ett illa tänkt anförande i Ålands lagting ( joo, det händer) ska jag svälja förtreten och tänka: Ja, ja. Så där låter det när han/hon i en annan del av sitt inre är i färd med att författa slutkapitlet i en episk släktroman på 800 sidor/uppfinna en ny tillämpning för Iphone/tänker ut dräpande svar till replikväxlingen som kommer efter anförandet.