Till den oromantiska kärlekens lov
Ack, Kärleken.
Tålig och mild är han inte en minusmorgon i februari.
Då grymtar Kärleken att kattmaten är slut. Han försöker hyvla en liten skiva av den sladdriga ostkant som finns kvar så att det ska räcka lite till nästa frukostätare.
Kärleken går och lägger sig i långkalsonger under dubbla täcken, och vill verkligen inte att någon ska försöka krypa tätt intill och släppa in isande kall luft, och inte precis när han somnat.
Kärleken kurar axlarna mot vinden när han går på jobb, och han går tidigare än alla andra för att hinna skotta bort snön framför ingången till Emmaus innan kunderna kommer.
Min Kärlek ler lyckligt när han kommer hem och en mellanson spelar punk på högsta volym. Sedan står de i hallen och vevar luftgitarr några sekunder.
När Kärleken fört yngsta sonen till fotbollsträningen gubblunkar han runt Västernäs, inte snabbt, men segt.
Kärleken skjutsar på ungar. Kärleken tvättar och diskar. Han är en jäkel på att boka resor. Han är inte särskilt lik Libanons cedrar, och inte liknar hans ögon gasellens. När jag tittar på honom blir jag inte knäsvag och yr längre, men när han tittar tillbaka ser jag att han ser den jag var.
Och jag ser honom.
När Kärleken och jag blir gamla ska vi bli trötta tillsammans. Vi ska vila på middagen under tystnad, och om det är sommar ska vi ta en liten promenad, nerför backen och upp igen ifall vi inte orkar mera.
Före det ska vi åka till New York, gulla med barnbarn, ha bullriga söndagsmiddagar när alla barnen kommer på besök, gå i pension och få problem med blodtrycket.
Vissa dagar kommer jag att vara så trött på Kärleken att jag inte orkar titta på honom, och ibland kommer jag att märka hur hans käkar spänns och stramar när han vänder sig bort ifrån mig.
Det är ok. Vi kommer att sträcka ut handen och smeka kinden igen. Han kommer inte att svika mig. Jag kommer inte att svika honom.
Min Kärlek är inte en springbrunn eller en flod eller ett hav. Han är en djup källa i en skog. Vattnet är mörkt, klart och kallt. Bara jag vet var källan är, och den är min att dricka ur.
Om Kärleken läser det här skrattar han åt mig och blir lite generad.
Ibland är kärleken lite stolt över mig. Han är min bästis.
Min Kärlek är av bästa sorten. Senast han kände sig lite romantisk köpte han ett förkläde till mig, och kökshandduk.
Vem behöver rosor?
