Tidningsminnen
På fyrtio år, fyra decennier hinner ju ett och annat hända. När jag steg in på Jakobstads Tidnings redaktion i juni 1970 för mitt första sommarjobb kom jag till en miljö som är mycket olik dagens. Min första skrivmaskin var en hög svart Underwood i stadigt gjutjärn. Den såg ut att ha hängt med sedan förkrigstiden.
I dag pratar vi mycket om hållbar utveckling men byter telefoner, datorer och bilar efter bara något år.
Nåja, en del saker har ju också blivit bättre. 1970 – och långt därefter – röktes det friskt på redaktionerna. Många var de som inte kunde skriva en rad utan en cigarrett i mungipan. Den tidens redaktionsmiljö var säkert inte hälsosam för någon men visst gav det lite stämning med rökslingorna och slamret från skrivmaskinerna.
Faktiskt hade jag i början av sjuttiotalet en äldre redaktörskollega som skrev för hand. Jag ser honom i minnet lätt tillbakalutad i en gammal kontorsstol från Billnäs bruk med handen i vacker glidflykt över pappersarken.
Under fyrtio år i tidningsbranschen hinner man ju också träffa endel intressant folk. Nyligen fick jag en fråga om detta som fick mig att tänka efter. Vem har gjort störst intryck av alla dem jag träffat på möten, presskonferenser, i intervjuer? Politiker som Mauno Koivisto, Tarja Halonen eller Veikko Vennamo? Kämpade idealister som Thomas Hammarberg, Susan George eller Hanan Ashrawi? Författare som Jaan Kross, Ryszhard Kapuscinski, eller Henning Mankell (som jag en gång blev förväxlad med på bokmässan i Göteborg – sliten tweedkavaj, samma gråa hår). En konstnär som Nandor Mikola, en dansare som Anneli Alhanko, eller en sångare som den ståtliga (och mycket trevliga) basen Lee Gaines i gamla Delta Rhythm Boys?
Intressanta människor. Men skall jag välja ett enda möte så blir det något helt annat.
Tyvärr kommer jag inte i håg hans namn. Och jag klippte ingenting av det jag skrev på den tiden. Men den kanske märkligaste person jag intervjuat träffade jag på Alholmen intill hamnen i Jakobstad en vinterkväll på sjuttiotalet.
Där i en liten koja bodde en pensionerad finsk sågverksarbetare. Tjälen hade bråkat med hans veranda och ytterdörren var svår att öppna. Kallt var det också och gubben som jag träffade gick fullt påklädd inomhus med skinnmössa på huvudet. Lite svårt att röra sig hade han, märkt som han var av värk efter att ha burit alltför mycket plankor på sina axlar.
Men, han brann av entusiasm för sitt stora intresse som var stjärnhimmeln.
Han byggde en stjärnkikare som var flera meter lång och tog upp en stor del av stugan. Kikaren hade en lins på bortåt en halv meter i genomskärning, en lins som han slipat till själv för hand.
Det var ett minnesvärt möte, ett sådant som lär oss att det var som helst kan finnas skapande, kreativa och spännande människor, värda att lyfta fram i spalterna..
