DELA
© Nya Åland

Tiden är indifferent

Jag vet inte vem som har sagt det, men möjligen någon i min situation. Och jag vet inte riktigt vad det betyder.
För mig personligen betyder det att jag efter ett halvt liv har lärt mig leva utan klocka igen. Nej, inte utan klocka, jag kollar kontinuerligt in väggar, torn och annat som visar tiden. Men jag kan leva utan armbandsur. Den akuta perioden pågick ungefär tre dagar. Efter sju veckor märkte jag en morgon att jag inte ens försökte ta av mig armbandsuret när jag gick i duschen.
Och varför? Varför inget armbandsur? För att det gick sönder.
Jag har tagit över svärmors prydliga, guldfärgade med svart läderrem. En urmakare fixade till det så det gick igång och jag lärde mig att dra upp det så jag inte med ett par dagars mellanrum satt där hjälplös utan tid.

en dag var det slut. Jag kunde dra upp fjädern i timmar utan att något hände. Någonting var trasigt, men han som fick i gång uret i tiden är pensionär liksom jag och man vill ju inte störa.
Jag hade uret med mig till Sjundeå en vända i maj, vår granne där är urmakare. Men jag glömde. Sånt kommer med åren. I väntan på att få svärmorsuret fixat har jag plockat fram andra armbandsur som har dykt upp i diverse lådor och skåp. De är rätt många. Flera verkar helt användbara bara de får nytt batteri. De jag gillar bäst behöver dessutom nytt armband. Än så länge har jag inte kommit iväg. Frågan är om jag nånsin gör det.
Någon tipsade mig om att dagens unga använder mobilen. Så jag laddade den och så blev den liggande någonstans. Gräva fram och ladda mobilen för att få veta vad klockan är?!

Ett halvt liv hade jag armbandsur. Men före det var jag utan i massor av år. Det gick hur bra som helst. Det hände någon gång att den stora klockan utanför Zeipels entré hade stannat (finns den kvar?) och det minns jag att var störande. Men det fanns ju så många andra man kunde kolla in. Och nu finns det ännu fler.
Hemma har jag klocka på ugnen, på kaffebryggaren, på väggen ovanför köksfläkten, morfars väggur vid matplatsen – det som han fick av grannarna när han fyllde 50 år 1926, ett bordsur med något slags pendyl som snurrar fram och åter, klockradion vid sängen, en rund silverfärgad sak på väggen i grovköket och för allt i världen datorn, nere i högra hörnet. Plus diverse små med urladdade batterier i skåp och lådor.
Nej, tiden är inte indifferent. Den håller ständig koll på mig. Vad jag har insett är att jag inte behöver bära den på mig. För vad jag än gör, så kommer den inte att lämna mig i fred.

Men ändå, en vacker dag, kanske någon gång i höst, skall jag leta upp någon som kan tala om ifall det är möjligt att fixa svärmorsuret.

Harriet Tuominen    redaktion@nyan.ax