DELA
© Nya Åland

Tiden alltid en sekund för sen

I tisdags kväll satt jag i soffan och läste en bok som visade sig vara en kolossal besvikelse. Det kunde ha varit en skarp och kunnig deckare i historisk miljö (Irland, tidig medeltid) men vara bara tramsig. Dessutom svängde sig hjältinnan med termer som ”sublimera” vilket vad jag vet inte är möjligt med mindre än att Freud gjorde en tidsresa och lärde kelterna en och annan läxa.
Sånt irriterar mig.

Nåväl. Samtidigt kastade jag ett öga på Allsång på Skansen i tv, hur mysigt som helst. Än en gång fick jag hjärtsnörp när jag tänkte på hur förtvivlat kort vår sommar är. Knappt har man hunnit bli lycklig och knäppa upp knapparna innan det är dags att börja burra upp sig igen och bita ihop så att käkarna vitnar.
Midsommaren till exempel, är en total paradox. Man firar ljuset och grönskan dagen efter, precis när året vänt och redan börjat mörkna. Undra på att folk super sig fulla.

Det mesta av min semester har jag kvar, och det känns skönt. I planering och schemaläggning är jag dock långt in i september och börjar tycka att det snart är jul. På längre sikt finns redan planer på sådant som ska göras nästa vår, resor finns inbokade personalstrategier utmejslade.
När ska då den stunden komma när man förmår vara bara nu, när det inte pyr någonstans i skallen en förväntan, en längtan eller en oro över något som ska komma? Varför är man funtad så att det till och med i den djupaste lycka finns ett frö av förtvivlan över att det inte varar för evigt?
Är det döden som nalkas från det ögonblick man föds?

Ja, jo, det blev lite djupt det där. Pinsamt faktiskt, så jag kanske måste skratta bort det lite. Vi tar ett boktips i stället, en riktigt, riktigt bra bok som jag just återlämnat till biblioteket. ”En halv gul sol” heter den, skriven av nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie.
Sådana böcker är orsaken till att jag aldrig, aldrig kommer att skriva en roman. Den kunde ju bli så usel som den där deckaren, och varför skulle man skriva ytterligare en dålig bok när man kan läsa så många bra?

När Allsången var klar gick jag och satte mig vid datorn ett slag, och se där på en kvällstidnings hemsida pågick en diskussion om vem i programmet som var ”hetast”.
Aldrig, aldrig i nuet och bara vara där, ständigt nästa kommentar, nästa fråga, nästa bedömning. En bråkdels sekund svajade stolen till, sen röstade jag på Anders Lundin.