Tiden, åldern, lilla syster
Om en vecka ska jag åka till Jakobstad, för att därstädes fira min yngsta systers första 40 år.
Att tiden går snabbt är en sak, men att den lilla skrynkliga sak som kom hem med mamma från BB när jag var sex år gammal ska fylla 40, det är obegripligt.
Mina minnen från den tiden är aningen skissartade, men väldigt starka.
Jag minns mitt livs första blöjbyte. Min systers oändligt pyttelilla röda rumpa. Den stora, knöliga blöjan som skulle vikas in in en plastsnibb som knöts i sidorna. Känslan och lukten av plasten. Hur allt var så bylsigt och korvigt och svårt att få att passa med den tunna huden och de ynkliga pipen hos den där lilla.
Hon var som en liten docka som jag älskade intensivt i korta passionerade stunder, och sedan ogenerat glömde bort när något annat pockade på.
Min lilla syster var ett av de där barnen som aldrig har något hull, ni vet de där vars trosor hänger ner i rumpan och kring låren för att de är så spinkiga. När hon blev trött blev huden nästan genomskinligt blå under ögonen.
Det är mycket märkligt att mina minnen av henne är något som hon inte vet om sig själv.
Min egen familj kommer snart att börja spjälkas. Barn ska flytta hemifrån, lämna föräldrar, lämna syskon, lämna alla som vet precis hur de är. Det är som det ska. Man bryr sig inte om det när man är 18 år och livet börjar, men jag tror man lämnar en skatt bakom sig, ett kalejdoskop av minnen som man kan spegla sig i så länge det finns någon som kommer ihåg.
Alla har säkert hatat sina syskon nån gång, det gör man ju. Och ju äldre man blir desto gladare är man att man faktiskt aldrig blir av med dem.
Min baby-syster har en sparkdräkt i frotté, med stora vita knappar över axlarna. Den är för lång, så det dinglar tomt vid fötterna. Om man luktar henne i nacken så doftar hon en blandning av mamma, mjölk och nånting fuktigt varmt som får mig att vilja krama henne så hårt att hon skriker.
Om jag gör det när hon sover i sin korg med tygklädda kanter, då blir min mamma arg.
Fyrtio år är ingen tid alls.
