DELA
© Nya Åland

Tid, tid, sakta ner!

Nu händer det.
Det spelar ingen roll att snön ligger flera meter tjock, att isen fjättrar stränderna och att man fortfarande fryser häcken av sig när man hämtar tidningen. Våren har kommit. Ljuset är åter.
Även nu, när alla vårens dofter ligger bottenfrusna kan man ana sig till ett saltstänk i vinden, en smekning av solen.

Det är banalt som en röd julgransboll i en gran, men man blir så yster av ljuset. Plötsligt är det inte bara sova man vill efter middagen. En rask promenad i skymningen kanske? En uppredning av gamla fotografier? Eller varför inte (det är bara en tanke) ge sig på fönstren som förblivit otvättade de senaste två åren?
Det mesta blir förstås inte gjort ändå, men i november hade jag inte ens tänkt tanken.

I all njutningen över något så bestående som att solen lyser finns ett stråk av panik. Just, just nu är förväntan och längtan som bäst. Just nu anar man blåsipporna och doften av tinande, ruttnande löv. Just nu minns man det nyklippta gräset, kall jord mellan fingrarna när man påtar ner plantor i rabatten. Just nu känner man den isande känslan i vaderna när man tar årets första dopp.
Nästan, nästan.

När tiden skruvat sig fram några veckor är man där, och då är det nästan över. Våren och sommaren är i dagar veckor och månader lika långa som höst och vinter, men aldrig har jag hört någon klaga på att sommaren varit så osedvanligt lång i år.

En dag förra sommaren, kanske var det i slutet av juli, åkte vi med båten ut till en badvik långt ut på norr. Havet låg stilla. Det var ljummet och bara hävde sig lite, som andetag. Jag simmade ut till närmaste lilla rev och satt och hukade en stund. Min familj låg i solen och slöade. Världen tog sats utåt, från exakt den där punkten där jag satt på en sten. Hade jag varit en fågel, vilket jag ofta önskat, hade jag gjort en sån där jublande loop som måsar gör, en båge upp och sedan som ett spjut ner i vattnet.

När jag kravlade mig tillbaka ner i vattnet och simmade i land hade absolut ingenting hänt, men det kändes viktigt.
Stilla, stilla, tid. Låt oss njuta av de kommande månaderna lite längre än det tog oss att komma från september och hit.

Nina Fellman