DELA
© Nya Åland

The times they are a’changing

Har ni tänkt på hur snabbt tiderna förändras? För inte speciellt länge sedan, bara 25-30 år, hade jag skrivit den här spalten på en skrivmaskin. Elektrisk, men ändå en skrivmaskin. Ett par årtionden ytterligare tillbaka hade jag suttit vid en klassisk Halda och nästan brutit fingrarna av mig för att slå fram bokstäverna.
Det var inte länge sedan vi först övergav nummerskivan på telefonen, sedan kånkade runt på ”mobila” telefoner i 10 kilosklassen för att nu lite till mans gå runt med en hel datamaskin på fickan.
Ett par år efter digitalkamerans genombrott som allemanspryl gjordes en undersökning bland barn om hur de tog en bild med kamera. Ingen av ungarna förde kameran till ögat som för att se genom sökaren, alla höll den på armslängds avstånd och tittade på den lilla skärmen. Så snabbt förändrades fotovärlden.
Samma snabba förändring har skett i musikvärlden där cd-skivan snabbt blivit passé och omodern när mp3-filerna dök upp och vi kunde börja köpa musik på nätet.

Jag visste förstås att traditionell post har blivit allt mer sällsynt, men ändå blev jag chockad av ett meddelande på Facebook härom dagen. En kollega skrev att hennes arbetskamrat, vi kan kalla honom Tjäder, aldrig hade skickat ett brev i hela sitt liv.
Lite senare kom en uppdatering. Tjäder hade stolt visat upp ett brev, hans första som sagt, och frågat om han gjort rätt. Nja, sa kollegan, normalt skriver vi adressen nere till höger, inte uppe till vänster.
Jag var förstummad. Okej för teknikutveckling, men nog borde väl en man på 24 år ha skickat ett brev någon gång? Jag ringde snabbt till Tjäder. Han erkände efter lite påtryckning att det var om honom berättelsen handlade, och att den stämde. Han lade också till att om jag skrev om detta skulle han starta ett veritabelt mediekrig mot mig. Låt så vara, sanningen ska fram! (okej, det blev lite väl dramatiskt men jag ville ha lite drama i det hela…)
För att verifiera hans historia (vi journalister vill ju ha en story bekräftad av två källor) kontaktade jag Tjäders mor.
– Jo, men han måste väl ha skickat ett brev när han var liten… Men han kanske aldrig har gjort det trots allt, sa hon och skammen över att dela genpool med Tjäder syntes tydligt.

Trots att jag haft tid att smälta historien är jag fortfarande lite chockad. men framför allt rädd. För om Tjäder, som är en modern kille med fräck mössa och randig tröja och är allmänt lite retro, faktiskt inte har skickat ett brev med vanlig hederlig postgång – hur ser då mina luckor i allmänbildningen ut?
Vad har jag missat – och än värre: vad kommer jag att missa? Jag är förvisso drygt tio år äldre än Tjäder, men kanske är jag redan en gubbe? En sån där som håller hårt i det som redan är förbi, blir bitter och vägrar utvecklas.
Eller så är det bara som det är, Tjäder är en e-postkille, jag gillar både nymodig postgång och den gamla. Och vi kan låta det vara så.

Jonas Bladh