DELA
Foto: Porträtt Ida Jansson

Telefonlös och efterlyst av Interpol

Jag vill inte veta hur mycket tid jag lägger ned på meningslöst scrollande på mobilen. Jag vill gärna tro att det inte är så många minuter och timmar per dag eftersom jag tycker att det mesta som jag använder min mobil till är viktigt.

När jag tittar igenom facebookflödet lägger jag eventuella nyhetstips bakom örat. När jag ska cykla iväg för att handla så dubbelkollar jag affärernas öppettider. Jag godkänner e-fakturor och kollar mailen. Skriver jobbrelaterade saker till kollegor, använder mobilen som timer, klocka och miniräknare.

När jag befinner mig på resa fungerar mobilen också som väckarklocka, karta och förbindelse till min mamma. En gång, kvällen före en hemresa från Barcelona, passade min mobil på att gå och stendö. Trots att jag laddade den så visade mobilen inte ett enda livstecken.

Då insåg jag hur beroende jag har blivit av min mobil. Och hur handikappad jag blir utan den. Speciellt när jag befinner mig på resa.

Steg nummer ett blev att meddela min mamma om min telefonsituation. Risken annars, när hon inte får tag på mig, är att hon ringer Interpol och efterlyser mig. Jag hade ingen dator med mig och Diana, som jag sov över hos, var borta över helgen.

Som tur var kunde jag låna en dator av en annan tjej som bor i samma lägenhet. ”Hej mamma, telefonen är död. Ring inte Interpol!” skrev jag till min mamma sent på kvällen innan jag gick och lade mig.

Sedan uppstod problem nummer två. Hur ska jag vakna klockan sju på morgonen utan väckarklocka? Samma tjej som lånade mig sin dator lånade också ut sin mobiltelefon som väckarklocka så jag vaknade i tid, klev upp och begav mig iväg till flygplatsen.

Jag checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen med mobilspektaklet stendött i jackfickan. Vid gaterna höll jag utkik efter el-uttag så att jag skulle kunna ladda telefonen och förhoppningsvis få liv i den igen. Inte ett enda uttag så långt ögat kunde nå på hela flygplatsen. Och ungefär lika många klockor. Inte ett enda ur. Inte ens på skärmarna som visar uppskattad tid för avgång och boarding.

Jag fördrev tiden med att kika i olika butiker och att fråga ¿Que hora es? Vad är klockan? Så jag missade varken boarding eller flyget.

Men väl på Arlanda uppstod nästa problem. Jag skulle åka lokalbuss och behövde köpa en biljett i Swedavias informationsdisk. ”Ladda ner UL-appen och köp biljett där” sade en trevlig kille bakom disken. Jag höll på att börja skratta rakt ut.

Det är inte vårt fel att vi är så beroende av våra mobiler när alla samhällsfunktioner tycks finnas i dem. Jag fick i varje fall köpa en gammal, hederlig bussbiljett och strax efteråt behagade mobilspektaklet vakna till liv och fungera som vanligt.

Många timmar senare satte jag ner fötterna på åländsk mark.

Utan att vara efterlyst av Interpol.