DELA
© Nya Åland

Teckna på fri hand

Jag lär mig skriva, försöker jag ibland förklara för folk som undrar vad jag gör. Det är inte helt enkelt nämligen och jag vet inte om jag har kommit någonstans ännu heller (även om jag för den kära Folkpensionsanstalten fortsätter hävda att det går framåt).
Det finns förstås en del olika teorier om hur man ska göra. Det finns också en del tvivel på varför man alls skulle sätta två år av sitt liv på en sådan utbildning.

För många
är det enkelt, som att bygga. Man tar ett ord, ett väl valt sådant och sedan fortsätter man. Man skriver en bra mening, sedan en till och förr eller senare har man en text. Många bara skriver på, och tänker sedan. Själv har jag lite svårt med det där, att bara göra utan att veta hur man gör. Men det som är svårt är ju det som är intressant.
Mer och mer börjar jag luta mot slutsatsen att skrivarkurser är förklädd gruppterapi. Man får en gemensam uppgift och man skriver och man tror att det finns ett sätt att utföra den på. Men när man är klar inser man gång efter gång hur olika alla skriver, trots den gemensamma uppgiften. Olika ord för samma sak, samma ord för olika saker och alla med ett eget sätt att sätta ihop dem, de olika orden, byggstenarna. De olika blickarna.

När man byggt klart
sätter man sig ner tillsammans. Runt bordet sitter gruppen, på pappren finns karaktärerna. Frågan om hur mycket som är ”på riktigt” ska egentligen aldrig vara relevant. Det är den förbjudna frågan. Men oundvikligen börjar vissa mönster träda fram.
Vissa karaktärer tenderar bete sig mer idiotiskt än andra – väldigt idiotiskt och väldigt ofta. Andra vill bara skriva om sin mamma. En tredje försöker på alla sätt få in andra människor i sin berättelse, men lyckas aldrig skriva om något annat än sig själv. En fjärde skriver alltid om personer som är otrogna. En femte skriver bara om att skriva.

Kanske det svåra
med att skriva fritt egentligen handlar om att välja och att våga stå för det man väljer, tänker jag. Kanske är skrivproblem också personlighetsproblem, eller helt enkelt problem. Varför ser den jag skriver om ut just såhär, varför möter hon sådana problem. Varför vill hon aldrig bo någonstans. Varför har jag så svårt att börja.
Kanske måste man vara lite modig för att kunna skriva fritt och kanske måste man tänka lite friare om vad det betyder att skriva. Det handlar inte bara om orden, utan också om den som väljer dem. Om handen, men också om blicken.

Som det står
i den underbara Hermods korrespondentinstituts lilla bok Mindre kurs i frihandsteckning (1950): ”Vi har redan sagt, att det är handen och ögat Ni skall träna upp. Med ögat ser och uppfattar vi vår omgivning, och med ögat måste vi bedöma vårt arbete. Har Ni inte övat upp Er blick, så kan Ni inte se de fel och brister, som möjligen vidlåder en teckning”.

Sara Othman