DELA
© Nya Åland

Tapsa och min morfar

I förra veckan var det någon av mina Facebook-vänner som länkat till en sång av Tapio Rautavaara, den legendariska finska sångaren, skådespelaren och friidrottaren. Denna version av ”Juokse sinä humma” framfördes av en för mig okänd finsk sångare, Tuure Kilpeläinen.
Jag lyssnade, och plötsligt bara rann tårarna längs kinderna.
Min morfar, som varit död över tjugo år, satt plötsligt så nära mig. Det finska vemodet, den nästan självförnekande stolthet som vissa finska karlar äger, romantiken kring hästar, samhörigheten med dem, det finska landskapet i så många dåliga svartvita filmer från 1950-talet, allt blandades in med kärleken till min morfar.

När min morfar dog i en hjärtinfarkt var det efter åratal av förtidspension. Han var hjärtsjuk, diabetiker och hade varit med i båda krigen. Bredvid min naturkraft till mormor kändes han alltid liten och lågmäld.
Ibland kom han körande på sin gubbmoppe från Yxpihlaja till Jakobstad för att hälsa på sin dotter och sina barnbarn i förskingringen.
Han gick lite krum, plockade ut lösgommen när han åt för att den kändes så obekväm. Brödet skar han i lämpliga bitar och sög länge på dem.

Att beskriva min morfar gör honom mindre än han var. Ingen famn var så trygg, ingens rygg så säker när man följde efter honom i skogen. Det fanns ingen som spanade så ivrigt som han vid busshållplatsen när ett barnbarn kom på besök.
Den enda gången jag såg honom arg var när någon kluddat fast ett tuggummi på armstödet till soffan, och det kletade fast i hans bakhuvud när han sov middag. Han trodde att han fått något fel när han inte kunde lyfta huvudet som vanligt.

Min morfar var mig så kär, men det är flera år sedan jag tänkt på honom annat än glimtvis. Tuure och Tapsa gav mig åter en hel brunn av minnen, en hel underjordisk flod av kärlek, omtanke och trygghet som självklart och ordlöst gavs mig och mina systrar av en i den stora världen liten, oansenlig och fattig gubbe.
Tårarna torkade, men kvar blev den varma glöden av en kärlek som inte begärde något, som var nöjd med att få bjuda på en glass och titta på när man åt.

Och den där Tuure Kilpeläinen dessutom, han var lite tusans bra. På Youtube finns en minneskonsert till Tapio Rautavaaras minne, inspelad på Tavastia i Helsingfors 2008. Kolla. Där finns några riktiga pärlor.