DELA
© Nya Åland

Tantkraft är konsumentmakt

Varför är vi så himla dåliga på att säga ifrån om vi får en dålig produkt när vi handlar?
Den här frågan sysselsatte mig och hela mitt handarbetsnätverk (jaja, syjunta då) häromsistens.
Vi hade alla exakt samma upplevelse: När man upptäcker att varan är undermålig blir man sur och arg. Man vet att man måste gå tillbaka till butiken med den följande dag och klaga, och det går åt en väldig massa energi att ladda upp inför den pärsen.
Dessutom måste man leta reda på kvittot för utan kvitto är projektet dömt att misslyckas. Man letar ända tills man antingen hittar det hopskrynklat på botten i någon kasse ellr kommer på att det blev kvar i butiken.
Hittar man kvittot går hela kvällen åt till att uppbåda kraft för att orka ta dusten med butiken. När man sen äntligen står där inför expediten har man redan taggarna ute och misstänker att man ska bli ifrågasatt.
Och det blir man också. Inte alltid men ibland.

Det är sällan expediten säger spontant och direkt att ”ojoj, det var dåligt av oss, naturligtvis ska du få en ny vara eller kompenseras på något annat sätt, ursäkta ursäkta, vi ska genast meddela leverantören att produkten är felaktig”.
Nej. Man kan få höra att ingen annan klagat på den sega filén, att man haft fryspizzan hemma i flera månader efter bäst före-datum trots att man köpte den kvällen före, att osten minsann inte hade något fel när den lämnade butiken eller – det konstigaste exemplet av alla – att man rört benen på fel sätt så att de nyköpta vinterstövlarna har gått sönder.
Ibland orkar man inte ens börja ladda upp argumenten utan tänker att äh, strunt samma. Men då fastnar det i stället i ens hjärna och man tänker på den sura rostbiffen och de lösa klackarna varje gång man ser en skymt av butiken i fråga.
Sådana stunder ägnar man butiken med världens bästa kundservice en nostalgisk tanke: Allans sport, Allan Korpis legendariska butik där kunden alltid hade rätt och klagomål aldrig ifrågasattes, inte ens bråkdelen av den första sekunden.

I vårt handarbetsnätverk har vi nu avlagt en högtidlig försäkran: Vi ska säga till när något är fel, och vi ska berätta det för varandra för att bli bättre på att säga ifrån. Tantkraft är konsumentmakt.
Men ett tips som vi alla står bakom är följande: Se till att ha tonårsbarnen på behörigt avstånd när du tänker klaga. Det finns knappt något pinsammare i deras värld än föräldrar som står på sig och kräver sin rätt som konsumenter och som öppnar varje förpackning redan i butiken för att säkerställa att alla delar och skruvar och muttrar finns med.
Det räcker så bra med att vi själva tycker att det är fruktansvärt pinsamt att bli tvungna att klaga.

Annika Orre