DELA
© Nya Åland

Tankar en tidig morgon 2011

Första dagen tillbaka på jobb efter föräldraledigheten hittar jag en opublicerad krönika i min dator. Jag skrev den i november 2011. Då, när jag stod inför något omvälvande och lite läskigt. Något jag såg fram emot men samtidigt var lite rädd för.
I dag vet jag. Jag fick en liten ljushårig pojke, sömnlösa nätter, ljusa dagar, ändlösa barnvagnspromenader, grötkrig, skratt. Men jag minns oron. Fjärilarna i magen. Varje sömnlös natt. Så här skrev jag då:

Jag vaknar klockan tre på natten av att min ständiga medpassagerare lever rövare i magen. Medan timmarna tickar på fram tills det är dags att bege sig på jobb hinner jag fundera en hel del.
På att livet snart kommer att ändras. På att jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. På att alla frågar vilken vecka man är i och jag aldrig kan svara exakt. Jag vet ju vilket datum som det borde vara dags, räcker inte det?
Jag tänker på alla historier som folk delar med sig av utan att fråga om jag egentligen vill höra dem. På avgrundsvrål, pappor som svimmar vid kejsarsnitt och kroppsdelar som rämnar. Folks villighet att avslöja detaljer om det mest intima känner inga gränser.
Jag söker efter bilder på moderkakor på internet. Jag ångrar mig mig gruvligt. Det kan inte stämma att Tom Cruise åt upp sin frus moderkaka som skvallertidningarna skriver. Det kan det bara inte.
Jag övergår till att googla barnvagnar.

Jag minns de första månaderna under graviditeten. Snipäventyret då jag sov timme efter timme på en tjärdoftande durk och helt missade de röda klipporna vi gled förbi. Det svindlande ögonblicket då det gick upp för mig att nu ska vi bli tre.
Min syster får en dotter och jag tänker att det är fascinerande hur snabbt man kan ta en ny människa till sitt hjärta. Hur ska det då inte bli med ett eget barn?
Jag fyller i frågeformulär, sticks i fingret, kissar i en burk. Väger mig på sjukhusets våg. Växer ur mina kläder, spräcker ett bälte, spenderar kvällarna med en isklobb på den där sjuka muskeln i ryggen. Jag åker till Köpenhamn med kärleken och haltar genom kvarter efter kvarter. Allt går bara man tar det i sin egen takt. Vår takt var långsam den där resan.
Vi sitter på en amningsföreläsning och ser en barnmorska vant bolla runt ett gigantiskt rosa stickat bröst. Hon känns trygg på något sätt, kanske är alla barnmorskor sådana? Hoppas det.

Klockan är fem på morgonen och jag har gett upp tanken på att sova. Stiger upp och kokar en kopp kaffe. Blir förvånad som varje gång jag ser mig i spegeln. Har jag växt över natten igen? Undrar om han eller hon där inne blir ljus som sin pappa eller om de mörka dragen från min släkt i Närpes gör sig gällande. Nåja, det spelar ingen roll.
Så gryr dagen och inte har jag blivit särskilt mycket klokare. Jag vet inte vilken vecka jag är i, men jag vet när det borde vara dags. Och jag vet att min ständiga medpassagerare inte kunde vara mer välkommen till världen.

Annika Kullman (annika.kullman@nyan.ax)