DELA
© Nya Åland

Tänd ett ljus, och låt det brinna, och brinna, och brinna

I år har min man, som är kårchef i Finströms sjöscouter, tagit hem en arbetsförmån. I vår utelykta brinner numera en låga vars ursprungseld brunnit i ett ljus i Födelsekyrkan i Betlehem. Lågan har brunnit sedan år 565.
Traditionen att föra fredsljuset till länder i Europa startades år 1986 av scouter och gillescouter. Runt om i Norden och Europa brinner ljus som har sitt ursprung i samma, uråldriga låga.
Så ljuset som brinner på vår trappa, har en låga som färdats från Betlehem och som har brunnit i 1 500 år.
Det svindlar lite grann.

Det som också svindlar lite grann, är att tänka på om någon liten präst råkade blåsa ut ljuset på, ska vi säga, 1200-talet.
Han kanske var ensam i kyrkan, lite halvsömning en tidig morgon, skulle blåsa ut ljusen efter mässan. I ren tankspriddhet blåste han också ut det där viktiga ljuset, det där som inte fick slockna.
Eh.
I det läget tänker jag mig att den lilla prästen snabbt som attan tände ljuset på nytt och såg åt ett annat håll.
Så egentligen är det oklart hur länge lågan brunnit.

Kanske råkade en scout i början av 1990-talet välta lyktan?
Kanske ställde rederiernas eldbestämmelser till det då lågan skulle fraktas över Ålands hav? Kanske blåste någon ut lågan, en scout är alltid redo för snabba beslut, och så tände man ljuset då man kom i land igen?
Kanske har den tusenfemhundraåriga lågan bara brunnit sen i torsdags?
Och kanske har den inte alls färdats från Betlehem, utan från Saltvik?

Årets mörkaste dag har passerat och det är bara att hålla i sig, hälla i sig och hålla om sig.
Då är det inte läge att ifrågasätta en uråldrig eld som färdats tvärs över Europa.
Ge mig ljus, och jag ska tro på det.

I morgon är det julafton. Medan jag skriver det här hämtar familjen julskinkan. Jag tänker mig att de under livligt stoj och glam vandrar i det stilla snöfallet. Det är privilegiet då man delegerar: man kan föreställa sig att allt går som smort. Själv har jag en vanlig dag på jobbet, och håller ärligt talat på att bli omsprungen av julen.
Är den verkligen på onsdag?

I morse tände jag att nytt ljus med hjälp av den tusenfemhundraåriga. Även om lågan kanske bara brunnit sen i torsdags, och även om den bara kommit från Saltvik, är den förtröstansfull.
Oförtrutet brinner den, oberoende av både snöfall och skinkhämtning.

I kväll ska jag steka julskinkan. Det är också en verksamhet som pågår oförtrutet, år efter år. Strax innan midnatt ska den vara klar, och vi ska provsmaka den första biten i julljusens sken.
Stackars låga, aldrig hade du tänkt dig, då du tändes för 1 500 år sedan, att du en dag skulle befinna dig i ett kök på Klinten i Mariehamn, och se oss provsmaka den första biten julskinka.

Karin Erlandsson