Tackar och bockar för mig
Det ni precis har börjat läsa är min sista spalt för den här sommaren. Jag kan se ljuset i tunneln. Ljuset som symboliserar tidpunkten där min semester tar vid. Inte någon lång semester inte. Nej, vi snackar två veckors ledig tid innan det är dags för jobb på annan ort. Och sen börjar skolan igen. Men nu vill jag ta chansen och se tillbaka på tiden jag haft här på Nyan. Tillåta mig själv att vara lite nostalgisk.
När jag kom hit till Nyan i mitten av juni visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Visst hängde minnena av en helskön skara människor kvar från min förra praktik strax innan jul förra året. Men det var det enda jag hade att gå på. Dessutom hittade jag en massa nya namn på schemat jag fått. Vilka var de här människorna egentligen? Hur skulle min sommar på Åland bli?
När allt drog igång, föll jag tillbaka i mina gamla hjulspår direkt. Jag var bekant med både ordbehandligsprogram och fikaraster. Några problem fanns dock. Till exempel min brist på körkort. Men det största problemet uppkom när jag hade diskdag. Anna Björkroos fick ta en febrilt antecknande Julia under sina vingar och berätta hur en diskmaskin egentligen fungerar. Efter det gick även den dagen som smort.
Trots en tydlig nyhetstorka har dagarna ändå varit fullspäckade av arbete, och väldigt mycket nöje. Jag vågar knappt yttra mig om vad jag och fotovikarien Madelen Holmström gjort på väg till och från jobb. Det jag kan säga är att det är en väldans tur att Nyans bilar inte besitter känslor och förmågan att tala. Då hade en lång framtid av terapi gått dem till mötes. Det är även tur att alla bilder hon och jag tagit tillsammans inte publicerats i tidningen. Då skulle ni läsare nog också behövt sitta där på terapisoffan.
Visst kan jag tycka att två månaders nio till fem-jobb, direkt efter ett helt år av intensiva studier, har varit ganska slitigt. Och visst har jag ibland bara velat lägga mig i en buske någonstans och softa, som en och annan mördarsnigel. Men glädjen gentemot mina arbetskollegor, speciellt sommarvikarierna (no offence), har helt överträffat de stundtals negativa känslostormarna.
För vem kan inte bara älska att sitta och skriksjunga med till låtar på radion, vira in sina kollegor i toapapper, hoppa i hoppborgar, härma Ernst Kirchsteiger på bild, rensa frysen på glass när man är själv på redaktionen (sorry), äta italiensk salsiccia man fått gratis under en intervju och vina med kollegorna i en trädgård (självklart inte under arbetstid)?
Som avslutning vill jag bara säga att jag har haft för j-vla kul här på jobbet. Och förhoppningsvis är det här inte sista gången ni ser mitt namn och min nuna i tidningen. Men nu är det dags för mig att fläka ut mig i solen och ge lite färg till min bleka lekamen. Dags för semester. Peace out. För den här gången.
Julia Nyback
