DELA
© Nya Åland

Tack, vem du än är!

Det var i går morse. Det var så fint och jag bara log när jag rullade nerför Skrakvägen mot Västra Ytternäsvägen.
Allt började i fjol. Skrakvägen skulle byggas om, ett arbete som tog hela sommaren. Men det blev fint. Slät och fin asfalt och trottoaren fick stenläggning i kanten i avvikande färg. Tänk att så litet gör så mycket för trivseln. Inte för att jag bor på just den delen av gatan, men jag rör mig där dagligen.
Och så blev vi av med gupparna mitt i backen. Istället byggdes ett fartdämpande dito strax efter att man svänger in på vår gata.
Vi var hur nöjda som helst. Även om den tvära kurvan högst uppe blev ännu tvärare så fungerar det på något sätt (men vi skulle inte protestera om någon riggade upp en spegel så man kan se vad som döljer sig bakom kröken).

Det här var i fjol. Och hela vintern och våren i år. Sen dök det upp gubbar med andra planer. De slängde ut asfalt i stora högar och formade till två gupp, de två som vi var så glada att vara av med. Så nu hade vi tre, för det längst ner blev ju kvar.
Man anpassar sig. Men det var inte så vackert med asfalthögarna. Guppet längst ner hade fint stenlagda sidor i avvikande färg, helt i stil med trottoarkanten. Vilken fe som svängde sitt spö vet jag inte, men det övre guppet revs genast upp och byggdes om med vackert stenlagda sidor. Vad fint!
Turen kom till nästa gupp. Samma procedur. Och sen var det inget mer.

Det var ungefär en vecka före midsommar som allt stannade av. Det nedre guppet hade fått sin släta asfalt uppe på. Stenar hade lagts på den övre sidan och på hälften av den nedre. En stor tung skylt stod ett stycke nedanför på gatan och varnade för gatuarbete och den halvfärdiga delen av guppet var markerad med fyra stora varningsskyltar. Plus att en sats av de inte utradade stenarna fanns uppe på guppet.
Det gick en dag. Det gick två. Vi slingrade oss fram mellan parkerade bilar och skyltar. Det fungerade, men kändes lätt provocerande.
– Skall vi rada ut dem, sade grannen när vi två veckor senare fortfarande slingrade oss över guppet.
Det var frestande. Det skulle inte ha tagit mer än en timme, om ens det. Men man gör inte så.

var läget i måndags, när jag vid 17-tiden slingrade mig uppför Skrakvägen. I går morse tog jag mig nerför samma backe litet före kl 9. Det var som att köra på en autostrada, fast långsam. Gatan låg rak och vacker framför mig. Alla skyltar var borta, alla stenar på plats!
Någon hade fixat guppet under natten! Trolleri? Eller någon som hade svårt att sova? Grannen? Vet inte, men tack!
(Om någon undrar så är det här en övning i att komma ifrån min västnyländska, icke SAOL-fäiga böjning av gupp. Finns det fler än jag som tycker guppen låter bättre än guppet?)