DELA
© Nya Åland

Tack till dem som gör jobbet

I ledaren här invid skriver jag om äldreomsorgens behov, om att det är kärlek och ömhet det måste handla om.
Min egen erfarenhet av den kommer av tre saker.
En gammal god vän levde sina sista år på Gullåsen, i ett dubbelrum med en annan tant som aldrig verkade förstå nånting. Hon var för det mesta helt klar i skallen, men hade väldigt tråkigt, trots att hennes dotter var på besök vareviga dag.
Jag träffade henne väldigt få gånger, och visste inte riktigt vad man skulle prata om där på Gullåsen. Det kändes som ett sjukhus, och den friska människan liksom försvann för mig.

Min mormor bor i ett av Folkhälsans hus i Karleby. Hon har en egen liten etta med kokmöjligheter, äter lunch varje dag i husets servering. Det enda hon har att klaga på är att det är dyrt. Hon har inte råd med bastu-assistent så ofta som hon skulle vilja.
När man kommer hem till Aura-mummu så är det till hennes hem. Det är hennes möbler, hennes böcker, hennes doft och hennes skratt.
Fyllda 92 går man inte så långa promenader, men hon känner sig trygg. De flesta som bor i huset är svenskspråkiga och hon är en stenfinsk arbetarkärring, men förklarar varje gång att ingen tittar snett på henne för det.

Min mamma bor efter en stroke för två år sedan i ett annat Folkhälsan-boende i Jakobstad. Det är mera vård, mindre hem. Hon är delvis förlamad och behöver mycket hjälp.
Ibland är det min mamma jag möter, ibland ser hon någon annan.
Det gör egentligen inget. Jag kan vara den hon vill om hon vill prata med sin barndoms vän, bara jag får hålla hennes hand, den friska, och känna hennes doft när vi kramas.

Jag är nästan aldrig där, varken hos mormor eller mamma. Mina besök är sällsynta höjdpunkter i en tillvaro som annars är ganska stillsam, tänker jag mig. Under det som är deras vardag är det andra händer som vårdar, lyfter, tvättar och klär på.
Min mormor, som lärde mig hur het en riktig bastu ska vara, har jag inte en enda gång badat med, trots att jag säkert kunde erbjuda mig, om det inte blev så bökigt.

Vi alla, vårt samhälle, har överlåtit vårdandet till proffsen, och våra gamla till att värja sig själva mot ensamheten. Jag protesterar inte mot det, men känner en oändlig, djup våg av tacksamhet mot dem som gör jobbet som jag ibland känner att borde vara mitt.

Nina Fellman