DELA
© Nya Åland

Tack dagis för att mina barn klarade sig!

Kan vi komma överens om att varje mamma själv vet vad som är bäst för sina barn? Så att vi får stopp på den här skuldbeläggande, icke-konstruktiva debatten om vad barn under tre år mår bäst av. När jag läser att föräldrar som är hemma med sin nyfödda bebis inte får ha äldre syskon på dagis om inte de är över tre år får jag en klump i magen.
Med fasa tänker jag på hur det skulle ha sett ut hemma hos oss om inte de större barnen skulle fått sina timmar på Lappo underbara dagis när de fick ett nytt syskon.

Alla mammor är funtade olika och mammor bor på olika ställen med olika förutsättningar. Det finns sådana som nu stolt slår sig på bröstet och berättar hur de minsann haft alla sina barn hemma samtidigt och gett dem den trygghet och den närhet som det ger att vara med sin mamma och pappa de tre första åren.
Vi som inte gjort det tittar bekymrat på våra efterkommande och undrar vilka skador de fått av att vara på dagis. Men vi tiger.

Men inte nu längre.
Den stund de äldre barnen var på dagis fick jag, sjömanssambo i skärgården, sova ut tillsammans med en liten bebis. Jag fick chansen att ta en långpromenad i dagsljus för att fylla på energiförrådet så jag skulle orka 19 timmar ensam i dygnet, med tre barn varav inget sov hela nätter.
Där jag bodde fanns inga andra mammor med småbarn, ingen parklek. Skulle man umgås med andra barn var det vårt lilla dagis som gällde. Hos mig fanns ingen ork till lek och pyssel den tiden som jag var tvungen att tvätta kläder, laga mat, amma, städa och hålla allt flytande. Därför har ingen rätt att skuldbelägga mig för det. Jag och min sambo vägrar känna oss skyldiga för att vi lät våra barn få sällskap, lek och pyssel under några timmar fyra dagar i veckan.

Det man också glömmer i den här debatten är att alla barn är olika. En del barn vill ha mer stimulans redan från tidig ålder, andra sitter ännu i högstadieålder ensamma på sitt rum och pysslar för sig själv.

Jag vågar erkänna att personalen på dagis kunde ge mina barn mycket mer stimulans än vad jag var kapabel till under småbarnstiden. När jag fick vila och promenera och kanske till och med tvätta lite kläder ifred orkade jag sedan ge dem den närhet och kärlek de var värda.

Det nya lagförslaget som begränsar vårdledigas möjlighet till dagisplats drabbar dem som faktiskt behöver avlastning under dagen. De som redan har eller har haft sina barn hemma under vårdledigheten applåderar förslaget. Varför det? Är ni avundsjuka eller missunnsamma?