DELA
© Nya Åland

Ta jag, ta jag!

Blev full i skratt när jag läste kollegan Dahlbloms spalt i tidningen i fredags. En hel skolklass som väser sssssss i kapp när man kan svaret på en fråga, det är ju bara för roligt. I synnerhet som ingen hade en aning om varför man väste. Och de som läspade, fick de aldrig svara?
I min skolklass i den lilla österbottniska byn Övermalax var det ingen som väste. De framfusiga viftade vilt och viskropade ”ta jag, ta jag!” (Inte jag, för som lärarinnans flicka var det viktigt att hålla låg profil så att man inte blev retad i onödan).
Objektsformen mig var helt fel i min närmast fornnordiska dialekt med en grammatik så intrikat att ingen människa kunde lära sig den annat än via modersmjölken.
Hemma talade vi dialekt, mamma och jag. I skolan talade vi högsvenska med varann – eller ”fint” som vi sa. Dialekt var alltså ”fult” fast det inte sades rätt ut.

Jag har alltid betraktat dialekten som mitt modersmål och högsvenskan som något man måste kunna om man ska ta sig ur ur sitt ursprungssammanhang. Skillnaden är så stor att jag ser på dem som två olika språk. Ungefär som svenska och engelska fast med samma skriftspråk.
Det var svårt att lära sig tala fint. Min storasyster retade mig i många år för något jag sa när jag var i 3-årsåldern och väntade på att mamma skulle komma hem från skolan.
”Når skall henne börjar komma”, sa jag för jag visste ju att i skolan pratade man fint. Min syster skrattade rått och antecknade det i boken om mig så att det aldrig skulle kunna falla i glömska.
När man pratade högsvenska skulle man säga henne, det var jag på det klara med. Men det var också det enda.

Efter
den betan ville jag uppenbarligen knäcka koden till det skrivna språket så fort som möjligt Men mamma vägrade säga vad bokstäverna hette när jag kom med Lilla läkarboken i nypan och frågade (hon ville inte att jag skulle få höra att hon minsann lärt sin egen unge att läsa före alla andra jämnåriga. Barn kunde vara grymma redan på den tiden).
Så jag gick till pappa. Han var inte svårövertalad, tack och lov. Vad de andra barnen skulle säga när jag kom så långt som till skolan brydde jag mig alls icke om för nu hade jag kommit till mitt himmelrike, böckernas värld.

Dialekten har inget skriftspråk, och just min dialekt har så många diftonger att den knappt är skrivbar. Det har jag tänkt på i sommar när jag har läst om Kerstin Ekmans fina Jämtlandstrilogi Vargskinnet där dialogen till stor del sker på jämtländska – och helt begriplig för en med min dialektbakgrund.
En replik från den mittersta boken har jag tänkt förstora och hänga upp i utedasset för alla att fundera på:
”Ma må förschök å tänk men dä drar om rumpan”.

Annika Orre