DELA
© Nya Åland

Ta ansvar för historien som sker nu

Som reporter flänger man runt en hel del och träffar eller pratar i telefon men mängder av människor. Det är ju det som en stor del av jobbet går ut på. Ibland, och jag säger ibland, finns det samtidigt tid för lite samtal också utanför jobbet. Det vill säga utan att anteckna, bara prata allmänt.

Det är då det har slagit mig, gång på gång, hur många historier det finns att berätta. Och hur mycket som borde skrivas ner eller bandas in så att också folk om 50 år kan ta del av berättelserna. Mycket riskerar att gå förlorat. Då menar jag inte rena faktauppgifter. Dessa står att finna i protokoll och årsberättelser. Det handlar om det som sker mellan och vid sidan av protokollen. De både dråpliga och allvarliga, med ett ord mänskliga händelser och situationer som sker hela tiden.

Vi kan ju inte alla ha en varsin protokollförare som springer vid sidan och antecknar precis allt som sker och sägs. Det är en omöjlighet. Vi tvingas rikta in oss på de berättelser och situationer som bedöms ha ett så kallat allmänintresse. Då blir det oftast politiker, näringslivstoppar, artister, kändisar. Folk vi känner eller känner till. Folk vars ord och gärning påverkar inte bara dem själva och deras närmaste, utan också påverkar oss andra.

Men på Åland tar vi inte fullt hand om ens dessa personers berättelser. Det skrivs ibland böcker om åländska personligheter. Nämnas kan Hasse Svenssons bok ”Åland från insidan” från 1997 där flera ledande politiker berättar om sitt arbete och sina anekdoter. Mycket intressant läsning. Svensson har också skrivit boken ”Algot Johansson. En obändig ålänning” som naturligtvis handlar om Sally-grundaren Algot Johansson.
1998 kom också Benita Mattsson-Eklunds ”Folke om Folke” där hon har intervjuat förre lantrådet Folke Woivalin. Jag gillade den.
Och Martin Isakssons bok om Carl Björkman. Naturligtvis. Och Solveig Erikson. Fantastisk bok av Bertil Lindqvist och Vibeke Voigt.
Men det skulle kunna finnas så många fler böcker!

Och så vill jag uppmana till fler självbiografier. Skriv ner era egna minnen och anekdoter. Att berätta sin historia är inte det samma som att skrävla eller slå på stora trumman. Lägg ner det där ”inga ska väl jag”-snacket. Annars blir Åland en vit fläck på självbiografiernas karta.
Det finns ett ansvar för att vår moderna historia tas tillvara. Det kan till och med benämnas som en självstyrelsepolitisk grej. Det är ingen annan än ålänningarna som kommer att dokumentera åländska händelser. Kanske landskapsregeringen borde instifta en liten stipendiepott för ändamålet?
En åländsk självbiografi kanske inte säljer så många exemplar eftersom marknaden är ganska liten. Men bara för att marknaden är liten så ska vi väl inte strunta i det. Eller?