DELA
© Nya Åland

Svordomar och födda och dödda

Det osar svavel och katt emellanåt på pastorskanslierna runt om på Åland. Det erfar Inga Heller som vikarierande familjereporter som ibland har besvärliga frågor att ställa till dessa arbetsplatser. Att det svärs till någon gång nu och då när misstag begås eller när saker och ting är besvärliga och inte funkar är helt i sin ordning, anser hon.
Som när ett original – och inte kopian, som det ska vara – av ett vigselbevis hade sänts iväg med papperspost till grannförsamlingen.
– H-lvetes, h-lvetes, h-vetes, hördes det i luren.
Faktiskt.
– Oj, oj, oj, svarade Inga Heller.Tänk nu lite på var du jobbar.
– Oj, h-lvete!
Hördes det på nytt då.
I det här fallet kan man knappast tala om varken missbruk av Guds namn eller felaktigt användande av svordomar. Det fanns ju verkligen en anledning att säga fula ord.

Det brukar vara så att när präster kommer i samspråk med så kallat vanliga människor på bussar och båtar utan att folk först vet att det är en präst de pratar med. När den tillfällige bekantskapens yrke avslöjas möts han eller hon så gott som alltid av följande kommentar:
– Aj f-n, är du präst du? Det kunde ju ingen j-vel tro. Du är ju som en vanligt mänska ju. Nå, ursäkta nu att jag svär så in i h-lvete mycket.
En del gör ju det, svär mycket faktiskt. Svordomar behövs. Men måttlighet är ju alltid att föredra. Rätt svordom på rätt ställe är effektfullt och inget missbruk, säger Inga Heller.
Hon själv brukade säga till sina barn att svordomar sprider sig. Att börjar man svära så blir det bara mer och mer och tar aldrig slut. Då blir vartannat ord en svordom. Till slut hittar man inga andra ord. Då blir ens tal bara en enda svordomsramsa.
– Säg det du, som pastorn sa, när han tappade vasen på tårna.
Eller som prästsonen som hade fått för sig att han inte ens fick säga sitt namn. Vad han hette? Stefan så klart!

Tro nu inte att det svärs regelbundet på våra pastorskanslier. Tvärtom.
Det är sansade milda kvinnor som idogt håller koll på född och dödda dagarna i ända och alltid svarar sakligt och vänligt i luren. Som informationscentral är de ovärderliga. Det finns 13 av dem på Åland, en ganska glömd arbetsplats, kan man tänka.

En och annan sedelärande historia kan man också få sig till livs på dessa ställen. Som följande:
– Pratar man om en synål, då kan man se sig f-n på att någon enögd jävel tar illa upp.
Tål att tänka på i vårt kära landskap, där det är så förfärande lätt att mot bättre vetande såra folk.
Ungefär samma varning kommer från teaterhåll:
– Gå in på en åländsk scen och säg ”hej!” och du kan vara övertygad om att något tar illa vid sig.
Alltid är det något.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN