Styrs vi med fjärrkontroller
Efter en grov överdos av Cartoon Network och Robot Boy fällde min Lillbatting följande filosofiska uttalande.
– Vi är som Guds robotar. Han sitter där uppe med en massa fjärrkontroller och styr.
Hur Gud kunde styra så många på en gång, och vad som händer med den fria viljan kom vi inte fram till, men det var den stundens övertygelse.
Där hade vi i ett nötskal en av religionens och filosofins allra svåraste frågor, den för all tro på en allsmäktig makt så förödande.
Varför?
Om Gud, den fan, sitter där med fjärrkontrollerna och micklar, varför får små barn svälta ihjäl medan andra får pösa sig breda och feta? Varför ska det då finnas onda människor som kan karva bitar ur levande människors kött? Varför giftgas, varför landminor?
Varför, varför öroninflammation?
Varför har vi det där svarta chipet i vår själ, irrgången där ettorna och nollorna slutar rinna åt rätt håll? Vad är meningen med den sega, svarta avundsjukan, den kväljande ångesten, den förtvivlade, skärande längtan efter kärlek?
Jag hör er nog, alla er som tänker att nu har Nina blivit medelålders. Förr var hon vänster och nu ska hon bli religiös liksom.
Det är bara samma livsfrågor som det alltid varit, samma frågor utan svar. Vilken mall man än försöker applicera på verkligheten så blir det strån över som sticker ut, som inte låter sig förklaras och inordnas i något.
Om allt är bara slump och evolution, varför då alla regelbundenheter, varför musiken och konsten, varför godheten och inte det rätlinjigt hänsynslösa överlevandet.
Och om Gud är allsmäktig, som sagt, då finns det verkligen problem med ondskan. En allsmäktig godhet kan väl inte ha suttit och funderat ut allt detta elände för att sedan skylla det på sin skapelses fria vilja.
Så här långt kommen känns det att vilken mytologisk berättelse som helst kunde duga som förklaring, bara man inte väntar sig ett svar. Det var väl någon av dom där eländigt deprimerande tyska filosoferna som sade att religion är för de svaga, de som inte står ut med tillvarons tomhet ensamma. Suck och pust.
Om en nytvättad Lillbatting ligger i sängen en kväll och tänker sig att det finns någon välvilligt inställd typ i himlen med en massa fjärrkontroller att bestyra med, så kan det vara en förklaring lika god som en annan. Min religion ligger precis där och låter sina fötter bli varma mot min mage.
Det kanske är förmätet att begära att man ska förstå mera.
