DELA
© Nya Åland

Stress kan bli trevligt

Ursäkta mig? Kan jag få komma förbi? Plingplong! Det jag precis räknat upp är de frågor och det ljud jag saknar mest i min vardag. Frågor och ljud som skulle förebygga galna humörsvängningar.
Någonting som jag tror att alla märkt, både genom undersökningar med faktiska siffror och genom egna erfarenheter, är att folk i dagens samhälle är väldigt stressade. Alla har bråttom någonstans, oberoende av dag eller tidpunkt. Men måste denna stress resultera i att vi utvecklar stumhet och blir handlingsförlamade?

Alltför
många gånger har jag fått känna av främlingars stress genom vassa armbågar mellan revbenen. Det har även hänt att jag nästan hamnat på marken på grund av galna cyklister och folk med matvagnar. Folk som hellre mejar ner mig än säger ”ursäkta mig fröken”.
Jag kommer ihåg en gång när jag och min vän var ute på en promenad med min hund. Det var en solig sommardag och vi närmade oss Gröna udden. Mitt under vårt samtal hör jag ett konstigt ljud precis bakom mig. När jag vänder mig om ser jag en cyklist som bara några centimeter ifrån mig kämpar för att inte ramla av sitt ultramoderna fordon.
Cyklisten har saktat in något fruktansvärt och påbörjat en evig väntan på att jag, med min usla hörsel, magiskt ska upptäcka hans närvaro och flytta mig. Istället för att plinga med sin cykelklocka. Snäll som jag är tog jag ett steg åt sidan i grevens tid och släppte förbi den stackars handlingsförlamade cyklisten.
Hur kan det vara så svårt att sträcka ut tummen och plinga?

Visst
, jag är inte perfekt jag heller och det har väl hänt några gånger att jag grymtande knuffat mig fram i Stockholms rusningstrafik. Mellan alla kostymnissar och lattemammor. Speciellt mellan lattemammor.
Jag erkänner. Jag har ett problem när det kommer till barnvagnar i bredd Då gör jag mig så stor jag kan och pressar mig igenom klungan likt en ångvält. Utan att be om ursäkt förstås, det är jag för stolt för.
Men för det mesta låter jag folk veta när jag står bakom dem och trampar.

Tänk
om fler kunde gå emot det vi lär oss som små: att inte tala med främlingar. Lägga in ett ”ursäkta mig” lite här och där. Folk skulle fortfarande vara stressade och blockera gatorna med vagnar, men det skulle ligga en stressad artighet i luften som jag tror folk skulle må bra av.
För visst känns det snällt att flytta på sig för en stressad själ som högröd kommer springandes för att inte missa sin buss? Det känns snällt om man blir ombedd att flytta sig och faktiskt gör det. Det känns inte lika bra att bli nersprungen av personen i fråga.
Återinför ”ursäkta mig” i vardagsspråket så ska ni få se hur trevligt stress kan bli.

Julia Nyback