DELA
© Nya Åland

Stolthet och framtidstro

Får jag berätta om stolthet och framtidstro? Om varför jag tror att världen trots allt kommer att bli bättre, och om hur man ska åstadkomma det?

Okej. Ni säger inte emot, så jag kör.
I sommar har Nya Åland haft en serie på ledarsidan, där våra unga (ibland mycket unga) sommarvikarier har fått skriva om vad som helst som de tyckt varit viktigt och värt att säga.
Denna utmaning serverade jag dem som ett faktum när de började sitt sommarjobb. Ingen vägrade. Kanske de trodde att de inte fick.

För att vara ärlig vill jag nu tillstå följande: De allra flesta vuxna människor som inte är journalister eller politiker skulle aldrig i sina liv utsätta sig för den vånda det innebär att utrycka en åsikt offentligt. Alldeles särskilt skulle de inte välja att skriva om något svårt och kontroversiellt.

Så icke denna lilla skara. De har kastat sig klarögda över det svåraste svåra: sexualitet, kön, våld, Israel och Palestina… Vår sommarfotograf Ida Janssons porträtt har visat dem mitt i steget mot att bli vuxna, precis som man känner sig när man är kring 20 och just lyft hakan lite trotsigt mot omvärlden, hälften utmaning, hälften skräck.

De har skrivit så att en gammal serie-producent av ledare har baxnat – kristallklart, väl formulerat, argumenterande och provocerande. I ett par fall fick vi stänga av kommentarsfältet för att grovheterna om hur den ”lilla flickan” kunde veta något och hur ”gullgossen” inte var torr bakom öronen blev för elaka. Också det en slags omvänd erkänsla. Om argumenten tryter och elakheterna börjar, då har man ofta träffat en nerv.

Under Pride-paraden såg jag många unga människor från alla delar av det politiska spektret, förenade för att säga att det här med vem man ligger med snart blir en icke-fråga. Det var glatt, vänligt och färggrant.
När jag var ung var det så svårt att säga detta.

I mitt hem har jag sett en ström av ungdomar som pratat, och pratat och pratat och ätit smörgåsar och sovit och spelat och hängt. De har alla haft drömmar och förhoppningar och planer, och inget av det har handlat om död och blod och ondska, utan om att få leva med sina familjer och vänner som en någorlunda god människa.

Den som säger att det inte finns hopp har alldeles fel.
Tack för i år, sommar-tippor och -tuppar.

Nina Fellman