Stockholm i mitt hjärta?
I måndags befann jag mig i Stockholm av misstag. Misstaget berodde på att jag och min sambo, som var på väg hem från Värmland i söndags, tvingades att sitta i bilkö i två timmar vilket ledde till att vi missade färjan hem till Åland. Efter en hotellnatt i Stockholm fick vi göra ett nytt försök. På måndag förmiddag gick jag runt i Stockholm en stund och satte mig ner på en parkbänk, överväldigad av folkmängden i denna stad.
Tack vare min hobby ”peoplewatching” fick jag en mängd nya intryck. ”Peoplewatching” innebär att man studerar och observerar människor, oftast utan deras vetskap, och försöker gissa hur personens liv ser ut.
I Stockholm fanns det gott om olika människor att studera, de flesta väldigt olika men med två saker gemensamt: de har bråttom och pratar med någon i hörlurar.
Vart har alla så bråttom? Jag vet inte, men det kändes lite mer som en stil än att de faktist hade bråttom.
Jag avskyr stora folksamlingar som i Stockholm, men det finns något i mig som också gillar det. Eftersom det finns så mycket människor som hela tiden är på väg någonstans så är det inte någon som ser mig, som anonymt sitter på en bänk.
”Och Stockholm är ju vackert”, tänker jag när jag sitter på parkbänken, ”Här kunde man säkert bo”. Men dessa fina tankar glömdes snabbt bort när det var dags att köra ut från centrum till Kapellskär. Fasansfullt, var det enda jag kunde tänka när vi svängde fel i en korsning och fick sedan göra – vad som kändes som en u-sväng runt halva Sverige och med bilar som tutade åt oss.
Men jag föstår nog att Stockholm är underbart, och att det är jag som är dålig på att köra bil.
