DELA

Stirrdagar

Ibland har man bara sådana där dagar. Ni vet när man vaknar till ett öppet fönster med spöregn och hellre skulle sätta sig med en temugg och en filt och glo på regnet istället för att ta en dusch och fara till jobbet.
När man plaskar ner rakt i en vattenpöl med sina nya mockasandaler när man stressar till bilen för att man är lite sen. När håret ligger så där perfekt spöregns-slickat längs hjässan. Ni vet så där så att öronen sticker ut lite grann genom håret.
Det är de där små fina detaljerna som lägger de riktigt stabila grundstenarna för en totalt menings- och inspirationslös dag.

Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över så absurda och sjuka saker som motorcross, tånaglar och skrattgropar istället för att göra saker som jag måste. Jag tittar på klockan, som nog aldrig gått så här långsamt förut, minst var femte minut och går då och då till toaletten bara för att fixa till min hästsvans och titta efter sömnsgrisar. (Och konstatera att de tydligen inte återproduceras under dagtid).
Försöker jag mot all förmodan koncentrera mig och faktiskt få något gjort så blir det helt tomt i mitt huvud. Jag ser framför mig hur det inuti mitt huvud är helt tyst. Lite som jag föreställer sig att universum såg ut innan liv fanns. Halvdunkelt med endast ett litet ljusfält, kanske runt eller amöbaformat, svävar runt i sin ensamhet.
Undrar om Nikon gör helvita kameramodeller av den modellen jag har? Eller rosa? Hur ballt vore inte det?

Jag kan inte ens med våld tvinga bort dessa tankar ur skallen. Kollar då och då ifall jag fått något sms. Har jag inte fått något läser jag igenom de senaste gulliga jag fått och myser för mig själv.
Kommer någon förbi lägger jag på mig headsetet till telefonen och ser sjukt upptagen ut. Jag är väl medveten om att jag i vanliga fall antagligen räknas till den del av mänskligheten som kanske är lite, lite mer disträ än andra.
Brukar försöka komma undan med att jag är konstnärlig och filosofisk, en metod som funkar halvbra. Men sådana där jäkla stirrdagar finns det ingen hejd på mig.

Man skulle ju kunna skylla det här beteendet på att sommaren börjar lida mot sitt slut. Att jag därför nu skulle vara på väg ner från min toppform för att så småningom sedan landa i någon slags gråzon som också kallas sensommar.
Eller att jag sitter och svävar på något jävla rosa moln för att jag är så nykär och lycklig och därför inte skulle kunna prestera på jobbet. Men ärligt talat tror jag att stirrdagarna behövs. För att på så vis skapa mer kontrast till de fina dagar när man faktiskt lyckas prestera och till exempel skriva en riktigt bra krönika.
I dag är nämligen inte en sådan dag. I dag är en stirrdag.