Staden där alla tider och kulturer möts
Nästa vecka; Istanbul.
En stad i mitt hjärta, sedan första gången jag var där som ung tågluffare.
Vi åker på familjeresa, för att hälsa på son nummer 1 som studerar där.
I Istanbul finns, eller fanns, supergoda fiskburgare att köpa direkt ur båtarna som guppar vid Bosporen. Där finns sesamkringlor och te i små tulpanglas, starkt och sött. Där finns den helt fantastiska Blå moskén, en av de där byggnaderna i världen som tar andan ur en.
Det jag tycker bäst om är svårt att gripa tag i och beskriva. Det handlar om lager på lager på lager av historia, om den känslomässiga avlagringen av så många människor, så mycket historia, så många religioner, dynastier, traditioner, så mycket blod och kärlek.
Man går där på vingliga gränderna och tänker att dammet kanske doftade likadant, att luften rörde sig med samma saltmättade tyngd när Konstantinopel var kristenhetens centrum, och när de osmanska sultanerna styrde, eller när vikingarna tjänade som livvakter vid hovet.
Jag tror att Turkiet är en av de viktiga spelplatserna när europeisk politik omdanas. Där möts och bryts det västerländska, det muslimska, öst och väst och alla världens människor som är på flykt till andra ställen.
När jag tänker på Istanbul, som tagit emot över en halv miljon syriska flyktingar från kriget bortom gränsen, så tänker jag att denna stad kommer att svälja även det. Det är något grandiost i skalan och åldern och komlexiteten som är bortom fattigdom, vanstyre, korruption och politiska intriger, något som handlar om liv, mångfald och myller, och som uppammar en djup respekt.
Jag får vara tillsammans med hela min familj. Och jag får återse Istanbul.
Memma, påskägg, fjädrar och choklad, ni har inte en chans.
(För övrigt: han som skickar hatmail till mig fortsätter träget. I lördags skrev han ”vi ska knulla dig i tusen bitar”. I tisdags skrev han att ingen tycker om mig, och att jag blivit varnad.
Jaja, säger jag. Sitt där du med din dator. Jag pratar med riktiga människor.)
