DELA
© Nya Åland

Städandets dilemma

Vill jag verkligen att någon annan ska ta hand mina smutsavlagringar och äckliga hårstrån i duschen? Att någon annan ska torka upp kaffet jag spillde ut i morgonbrådskan och inte torkadet upp direkt? Torka dammet som uppstår till synes ur tomma intet och lägger sig där jag inte ser och som därför – i min värld – inte finns?
Jag är faktiskt inte alls säker på det. Jag antar att det är en tanke som man måste vänja sig vid, och att man bara måste inta en pragmatisk hållning till det här med städning. Det är ju inte bara min dusch som blir smutsig, även om jag aldrig har förstått varför så mycket smuts samlas just i badrummet. Allas hem blir skitiga. Väldigt få tycker att städning är roligt och att det känns som något man helst vill göra på sin lediga tid.

Jo, jag vet att det på riktigt finns människor som finner någon slags njutning i att städa, men jag har inte så mycket fantasi att jag kan förstå dem. De flesta är nog som jag inbillar jag mig, och bjuder hem folk när det börjar se alltför sunkigt ut. ”Kom på kaffe om ett par timmar”, hör jag mig själv säga i telefon, och vips har motivationen för att städa infunnit sig.
Problemet med den typen av städning är att det aldrig någonsin blir ordentligt gjort. Det blir städat där det syns mest och det blir inkastat i garderober och skåp. Jag har för länge sedan insett att jag aldrig någonsin kommer att bli bra på att städa. Jag kan faktiskt leva med det också. Min toleranströskel är rätt hög när det gäller just det, och det är många år sedan jag slutade urskulda mig när folk kommer på besök. Inte har någon heller någonsin vänt om i dörren för att jag inte har skrubbat kakelfogarna med tandborste.

Men nu finns det hushållsavdrag. Man kan dra av nästan hälften av kostnaden för till exempel städning i deklarationen och få lite lägre skatt. Numera har också många barnfamiljer råd att köpa städtjänst, och prioriterade jag rätt skulle säkert också jag ha råd att låta någon komma till mitt hem ett par gånger i månaden och göra den där grovstädningen som nästan aldrig blir gjord.
Men vill jag? Även om man helt bortser från det faktum att vi, två vuxna människor, bor i en sådan liten lägenhet att vi inte ens behöver flytta dammsugarkontakten mellan olika rum?

Det fanns en tid när jag borde ha köpt städning. När ett rent hem varannan vecka förmodligen hade gjort ensamförsörjarmamman med mer-än-heltidsjobb till en mycket trevligare mamma. Men då hade jag inte råd. Inte ens med hushållsavdrag, för vad hjälper det att få dra av hälften i deklarationen följande år om pengarna inte finns i år?
Men jag har på känn att jag också om jag haft råd skulle ha gjort som grannen som var med i en vid den tidpunkten så populär städring. Varannan tisdagkväll kunde hon inte bokas in för något trevligt alls, då var hon fullt upptagen med att städa för att städhjälpen skulle komma på onsdag.

Anne Sjökvist