SSSSSS! SSSSSS! SSSSSS!
Rubriken är inget skrivfel.
Ungefär så lät det i Björsbys småskola 1967 när vi ville visa att vi kunde svaret på lärarinnan Hjördis Johanssons frågor. Det räckte inte med att räcka upp handen. Vi väste som en hög små huggormar och det kom jag ihåg när jag och Orre pratade skolminnen.
Varför gjorde ni så, undrade hon.
Ja, säg det. Som förstaklassist gjorde man som andraklassisterna gjorde. Jag trodde att alla skolelever överallt väste när de visste svaret. Men på trean, när vi hamnade i Södersunda skola, accepterade läraren Nils Lillie inte oväsendet.
Jag började ringa runt till folk från trakten som hade haft tant Hjördis som lärarinna. Så här gick så gott som varje samtal.
– Hej, det är Patrik. Jag har en litet konstig fråga. När du gick i småskolan i Björsby, hur gjorde du då när Hjördis ställde en fråga och du visste svaret?
– Jag markerade.
– Gjorde du inget annat?
– Nej, vad skulle det vara?
– Väste du inte? Så här – ”SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS”
– Jo, nu när du säger det så…..
Men ingen visste varför.
Björsbys småskoleelever väste, om jag räknat rätt, åtminstone från fyrtiotalet fram till slutet av sextiotalet. Kanske var det ett lokalt fenomen, begränsat till Gölby, Ringsböle, Buskböle och Björsby? Jag ringde några kontrollsamtal, först till mina svärföräldrar som hade fått sin folkskoleutbildning i stan och i Sviby skola.
De förstod ingenting när jag väste.
Och så ringde jag till Ragnar Erlandsson. Han gick i Emkarby skola, inte alltför långt från Björsby, på fyrtiotalet. Björsbyelevernas väsen var en nyhet för honom också. Men han kom ihåg att skolkamraten Joe Brandt var så ivrig när han visste svaret på en fråga att han gjorde allt utom att väsa för att få lärarens uppmärksamhet.
Så var det längs min telefonrunda. Frågan triggade alla möjliga minnen. Jag fick veta att Björsbyskolans föreståndare Birger Bergendahl, som jag av någon orsak var livrädd för men aldrig hade som lärare, var långt före sin tid som pedagog. På femtiotalet gav han sina elever pennor och anteckningshäften. Ingen annat folkskola hade såna på den tiden, berättade eleven Maj-Len Lindholm. När hon var tolv år fick femmorna och sexorna göra en klassresa till Stockholm. Det här var före kryssningsfärjornas tid. De ”gick och gick” till vartenda museum i stan men fick också besöka Gröna lund och Skansen.
Många av de finländska skolböckerna var föråldrade så Bergendahl fick skolinspektören Erik Bertells tillstånd att köpa in moderna svenska böcker i historia, geografi, religion och svenska. Han ville att eleverna skulle följa med vad som hände i omvärlden. Mitt i en lektion kunde han ställa en fråga som inte hade något med ämnet att göra, till exempel vad Englands statsminister hette. (1957 var det Harold MacMillan)
Ursäkta den lilla utvikningen.
Vad jag vill veta är om någon av Nyans läsare kan förklara varför vi som gick i Björsby småskola väste. Var började traditionen, och fortsatte den till skolan lades ner?
Hör av er. Det finns telefon, brev och mejl. Ni behöver inte väsa.
