Spenatkrigare med identitetskris
Den här våren är det mer liv och rörelse än vanligt hemma hos familjen Fellman. Samtliga medlemmar av den bor nämligen under samma tak igen. Tillfälligt såklart, men ett visst slitage uppstår ändå. Det är inte helt enkelt att anpassa sig efter tre andra människor efter att i stort sett ha bott ensam sen 2013.
Min bror tog studenten i våras och har nu ett mellanår med jobb och bor därför hemma. Jag själv mellanlandar. Inom loppet av 12 månader har jag hunnit med att bo i fem länder, inneha fyra telefonnummer, twittra på tre språk, lära mig tunnelbanelinjerna utantill i två städer och skriva en kandidatuppsats.
Ett halvår hemma-hemma så länge jag funderar på vad jag vill göra härnäst var därför väldigt välkommet när jag landade på Arlanda lagom till jul. Den färdigställda, inlämnade och försvarade kandidatuppsatsen hade gett mig något av en identitetskris när jag plötsligt stod utan ett konkret livsmål att jobba mot och med min examen i form av en papperslapp i handen.
I och med den nygamla familjekonstellationen och boendesituationen i det Fellmanska hushållet har min mamma infört en ny regel. Varsin kväll i veckan har jag och min bror ansvaret över att förse hela familjen med middagsmat. Om det någonsin varit några tvivel om att jag och min bror är relativt olika som personer så blev de utplånade i samma sekund som den nya regeln uttalades.
Brodern har gått in för det enkla och tidseffektiva, till exempel makaroner och Felix frysköttbullar tinade i mikron. Varken middagsmat eller att hela familjen äter tillsammans är livsnödvändigt och det är en inställning han gärna förmedlar till resten av oss i huset.
Jag har i brist på annat att fylla hjärnan med på mina lediga kvällar inlett ett projekt med att endast komponera middagsmenyer som helt utesluter kött. Helst ska de vara helveganska, mest med miljön i åtanke, men också för att utmana och inspirera mig själv. ”Spenatkrigare” är därför vad min bror frekvent börjat kalla mig.
Senaste veckan stod jag så min middagskväll till ära i köket i timtal. Kikärtor, sötpotatis, färsk chili, kokosmjölk, kummin och annat som inte hittar in i vårt kök särskilt ofta blandades ihop och slutresultatet blev något av det mest ambitiösa jag någonsin gjort.
Brodern släntrade in 17 minuter efter att jag utannonserat att maten var klar. Slängde en blick på bordet. Petade på en kikärta. Och konstaterade:
– Jaha, så vi krigar för spenaten i dag igen.
