DELA
© Nya Åland

Har jag förtjänat min lott i livet?

När man är frisk är det svårt att tänka sig hur eländigt man mår när man är sjuk, och när man är sjuk kan man inte fatta varför man inte till vardags skuttar omkring på lätta ben, bara för att man kan.

Denna djupa insikt kommer till mig genom en dimma av Finrexin, halsont, kliande öron, rinnande näsa och den allmänna känsla av obehag som hör till en högst ordinär förkylning.

Jag kommer inte att dö (inte av förkylningen alltså). Vore jag mindre välbeställd och mer desperat skulle jag förmodligen inte ens kalla mig sjuk. Det tänker jag på medan jag skyfflar runt det mest akuta för att kunna ta min frysande kropp hem till sängen.

De fattiga har inte råd att vara sjuka. De mår lika eländigt av sina vanliga förkylningar som jag gör. Kanske värre, eftersom deras generella hälsa kanske är sämre. Avgjort värre, eftersom de till exempel får sitta kvar på sin papp-bitar utanför butikerna för att tigga ihop till pengarna som kanske går till dem, kanske till någon maffiaboss i ett annat land. (Jag undrar förresten hur det är med marginalerna i maffia-businessen? Även om arbetskraftskostnaderna är låga så är det ju inte obefintliga. Tiggarna ska ju hållas vid liv).

Sådan är världen. Jag går till mitt hem och lägger mig mellan svala lakan, poppar in lite mera febernedsättande och försjunker i dvala tills jag blir frisk. Min medmänniska utanför affären sitter där och hostar och fryser, men har inte det valet.

Det kan ju bero på att jag är mycket duktigare, att jag skaffat mig en ordentlig utbildning och ett jobb och inte latar mig på morgnarna. Det kan bero på att man i min kulturkrets står över att tigga på gatorna i stället för att utföra ett hederligt arbete. Det kan bero att jag lever i världen bästa land i världens bästa världsdel, med världens bästa hudfärg, värdens bästa språk och världens bästa religion.

Jag kan ha förtjänat mina privilegier. Om det är sant skulle jag ha uppnått samma mål oberoende av min utgångspunkt. Även om jag hade fötts som det femte barnet till en utarmad romsk familj på landsbygden, i ett skjul som knappt hålls samman och framlevt mitt första levnadsår iklädd trasor, så hade jag i kraft av min duktighet med flygande fanor lämnat misären.

Jag hade förstått att man måste arbeta och gå i skola, även om arbete inte fanns och min sort inte fick gå i skola. Jag hade förstått att det är lite pinsamt att tigga, även om det var så min mamma såg till att det fanns (lite) mat på bordet.

Så är det inte.