DELA
© Nya Åland

Sorry, vad sade du?

De som är bra på svenska irriterar sig på dem, som inte kan.

De flesta tidningsskribenter numera – säkert andra också, men dem läser jag inte så ofta – skulle skriva ”irriterar sig på de, som inte kan”.

Men skulle samma skribenter skriva: Vi som är bra på svenska irriterar oss på ni, som inte kan?

Eller skulle det stå ”irriterar oss på er”?

Ni tycker synd om de, som svälter. Jag tycker synd om dem. Tycker du synd om jag, som är fattig? Eller om mig?

På Åland är det inte ovanligt att någon säger ”jag träffa han i går”. Det låter litet pittoreskt dialektalt eller provinsiellt, det ger en viss krydda åt språket. Men man skulle inte använda det i så kallad högsvenska. Visst skulle man säga ”honom”. Eller?

Så hur har ”de” blivit den dominerande formen där vi gammaldags skulle skriva ”dem”? Och så snabbt. Och över hela det svenskspråkiga området. Varifrån kom det?

En annan nyhet, som smyger sig på västerifrån, är ”vart”. Vart är du? Det där var nånting som användes i Västra Nyland i min ungdom – inte tidningen utan regionen – och som ansågs föga salongsmässigt. Den på den tiden blivande maken hade svårt att förstå ett så märkligt ordbruk. Men vi Sjundeåbor hade inga problem att förstå varann.

Ni känner till Fredrik Lindström, han i ”På spåret”. Han gav en gång i tiden ut en bok ”Världens dåligaste språk”. När jag skriver den titeln lägger datorn ett rött streck under dåligaste (nu igen!). Den är som jag, litet gammaldags. Men när jag nyligen försökte mana fram titeln på boken kom jag inte genast på den. Mitt öra hade glömt vad som i tiden var så otroligt fel, så man brast i skratt.

Språket utvecklas, örat vänjer sig. Ibland sörjer jag, men det tjänar ingenting till. Det är som Fredrik Lindström säger, det är de som talar språket som bestämmer hur det skall vara. Men visst njuter jag av texter, som jag kan läsa utan att språkpolisen i mig hakar upp sig på ”fel”.

Värre är det att språket ändras också i en annan riktning. För många år sen, på väg till jobbet, hörde jag på bilradion att något gäng skulle samlas och chilla. Jag var tvungen att fråga på redaktionen vad det betyder. Då var upplevelsen pinsamt ny. Nu händer det titt och tätt och jag har börjat intala mig att det är ok. Vad har jag för alternativ? Hänga på olika sociala medier dagarna i ända för att lära mig? När jag kan min svenska från början till slut!

På Åland har kampen för enspråkig svenskhet tidvis drivits hårt. Det var det enda saliggörande om Åland skulle bestå. Jag var aldrig helt övertygad, det kan inte vara dumt att kunna språk. Nu är frågan snarast vilken svenska det skall kämpas för.

Men vi kan ju alltid gå över till engelska, som Finlands riksdag.