DELA
© Nya Åland

Sommaren då allt var annorlunda

Jag har klarat det. Visserligen är det tre dagar kvar på mitt sommarvikariat här på Nyan, men jag vågar ändå påstå att jag har klarat det. Under mina första två veckor trodde jag inte att det skulle gå. Det var prestationsångest, rädsla och fulgråt i en härlig blandning. Men undan för undan har jag märkt att det här klarar jag ju faktiskt av. Det är en fin känsla. Att jag dessutom har lärt mig så där äckligt mycket under de senaste månaderna och det har varit så rasande trevligt här på redaktionen är ju bara ett stort gyllene plus i kanten.

Det är inte bara sommaren på Nyan jag har klarat av. Det är också sommaren på Åland. Jag fylls alltid av en skräckblandad förtjusning varje gång Rosella anländer till Mariehamn om cirka tio minuter och jag sitter ombord. Det har nog att göra med den där känslan av att allt är precis som det var när jag lämnade ön senast. Allt ser liksom likadant ut, allt står där det brukar, föräldrahemmet är sig likt och går jag ner på stan kommer jag högst troligt att stöta på ungefär samma människor som senast jag var hemma. Det är både hemstadens välsignelse och förbannelse. Det är tryggt och rogivande men ibland lite enerverande.

Den här sommaren har varit annorlunda. I jobbet som reporter har jag märkt att allt inte alls är som det alltid har varit. Herremingud, vad det händer grejer här. Hela tiden. Knappt hade jag satt min fot innanför tidningsdörren innan jag skulle ut och prata med folk om grejer som hade hänt, hände just då eller skulle hända i framtiden. En ny vd för Östersjöfonden här, en sälskjutande tjuvskytt där. I det här jobbet, har jag nu alltså lärt mig, sker det saker hela tiden. Till och med mitt i juli när sommarstiltjen har lagt sig som ett lock över hela Åland, händer det saker. En källarspindel här, en kvartalsrapport där. Ett kombinerat Kindigo här, en tingsrättsdom där.

När jag kommer tillbaka till skolan i Lund om någon vecka kan jag skryta om att jag minsann har pratat med flera ministrar under mitt sommarvikariat. Tre bank-vd:ar dessutom. Loreen också, och Pandora. Jag tippar att mina klasskamrater inte har pratat med särskilt många ministrar i sommar. Men framförallt har jag pratat med en hel drös av människor som har tagit sig tid att prata med mig, lyssna på mina stundtals säkert dumma frågor och reda ut det ena och det andra för mig. Det är guld värt. Den här sommaren har jag märkt att det inte är farligt att ringa till människor jag inte känner, i alla fall inte här hemma på Åland. Hoppas innerligt att det är en sådan där sak som aldrig ändras, som griper sig fast lika hårt som köttbullar på färjan, Julius Sundblom på torget och fuldans på Arken med de bästa av vänner. Må de aldrig försvinna eller förändras.