DELA
© Nya Åland

Som stjärnor i natten

Om man lyfter blicken kan man hitta en helt ny värld.

På en
kvällspromenad, snudd på nattpromenad, i lördags vände mitt promenadsällskap blicken mot skyn. Och förlorade sig i en skimrande stjärnhimmel.
Där strålade Aftonstjärnan, Karlavagnen, Orions bälte…sen tog mina kunskaper slut. Men inte promenadsällskapets intresse. Vi kisade mellan gatlamporna och försökte få en helhetsbild. Jag berättade om stjärnhimlen på Lappo som antagligen är den vackraste i världen. Ostörd av belysning känns det som om man svävar i rymden bland Pollux, Astor och Andromeda. Eller heter hon Cassiopeia?
Var kan man hitta mörka ytor i Mariehamn? Jo, Dalboparken blev vår räddning. Den är utmärkt dåligt upplyst för stjärnskådare. (Men man vill gärna såga ner några tallar.)

Där låg
vi sedan på en bänk och skådade stjärnor. Mina fragmentariska stjärnkunskaper stöttes och blöttes. De stjärnfall vi såg skedde för tusentals, ja kanske miljontals år sedan. Stjärnor lyser inte själva utan återstrålar solens ljus. Eller var det månen det? Är Aftonstjärnan och Morgonstjärnan samma stjärna och är den Venus? Eller Sirius?
Får man berätta vad man önskar sig när man ser ett stjärnfall? Måste man vara tyst tills man önskat sig något? Uppfyller stjärnfall ens önskningar? Och hur ser stjärnhimlen ut för dem i Kina?
Stjärnbilden Södra korset såg jag när jag var på Bali. Så mycket minns jag att man bara ser den på södra halvklotet. Men såg den ut som ett kors?

För mitt
promenadsällskap blev det en hisnande upplevelse att tänka att rymden aldrig tar slut, att den är oändlig. Och att mellan henne och de stjärnor hon tittade upp på endast finns lite luft och rymdens tomhet. Om inte jorden höll fast henne med en moders svartsjuka skulle hon sväva ut i rymden. Vilket plötsligt var vad hon ville. Hon ville bli en stjärna i rymden. Och det kanske hon blir innan universums kretslopp är fullbordat.

Nu väntar
ni förstås att det ska komma någon rolig slutknorr här, men ser ni det kommer det inte. Stjärnorna på himlen gör en hänförd och fylld av respekt för det vi människor inte har en susning om än. Man må hylla vetenskapens förträfflighet, men lyft blicken och det finns ziljoner fenomen som ingen kan förklara. Hur ska man kunna förklara något som aldrig tar slut? Att rymden inte slutar med en vägg. Och om den gör det, vad finns bakom väggen? Och bakom det?
Nya upptäckter görs, kanske inte dagligen, men ofta. Upptäckter som är revolutionerande för vår världsuppfattning. Tänk bara att inse att himlen inte är ett valv uppspänt över jorden, utan att jorden är en liten partikel i ett världsuniversum som vi inte kan fatta.

Så ta
ett stadigt tag om marken, lyft blicken och dyk ut i universum.