Sökes: idyllisk människa för idyllisk tvåa
Att gå på bostadsvisningar är lite som att ragga på baren. Minus spriten, förstås. Mäklaren öppnar dörren och in strömmar ett gäng desperata människor, ivriga att visa hur häftiga de är. Alla rökare rullar sig i Wunderbaum och husdjursägarna gömmer den älskade katten Kårulf i garderoben.
För att citera Sven Melander: Upp till bevis!
Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och varit på ett femtital bostadsvisningar. Eftersom jag aldrig bott i en låda kan man utgå från att jag vunnit åtminstone en del bostadsägares gunst. Men varje visning har varit minst lika äcklande.
Före varje visning har jag ställt mig framför spegeln och gått igenom mina positiva egenskaper och mina negativa laster. Jag har kavlat ner ärmarna för att dölja tatueringar och idisslat Xylitol som en ko för att dölja stanken av cigg.
Så blir det inte nu.
När jag och min käraste flyttar i höst har vi av logistiska skäl exakt noll chanser att gå på bostadsvisningar. Min käraste har inte haft någon orsak att skämmas för sin usla finska och jag har inte behövt oroa mig för mitt exotiska utseende.
Istället för att gå på visningar själv har vi valt att skicka representanter. Men vem ska man skicka?
Tänkt om bostadsägaren hatar tatueringar? Där rök 90 procent av mina härliga vänner. Hur blir det om ägaren enbart vill tala med en Rejäl Man och tycker att flicksnärtorna ska hålla sig till sminket och spisen? Mentalt går jag igenom listan på mina vänner.
Framför mig ser jag hur mina vänner möts av fördomar och får ett nej, en efter en. Det positiva är att nästan alla har Vanliga namn (vettiga finska och svenska namn), men tragiskt nog har de gått in för att stoltsera med sin Ovanligheter (tatueringar, frisyrer). Som tur är samtliga vita, annars hade det här blivit pinsamt på riktigt.
Någon gång i det tidiga tjugohundratalet då 56-kilobits modemet slutade dirr-donk-donka sin väg in på webben varnade mina föräldrar mig för att sticka ut. Det är säkert något alla föräldrar gör. ”Måste du vara så X?” frågar Föräldern. ”Du gör det så svårt för dig. Ingen kommer att anställa dig/ge dig en bostad/älska dig om du är så X”.
För mig har Förälderns äckliga kärleksfulla varning nu kristalliserats i bostadsvisningen. Liksom Föräldern är jag rädd för ett fördomsfullt samhälle. Allt jag vill är att min representant ska vara Normal. Att min representant inte ska gå hem från baren utan ragg. Att jag inte ska bli bostadslös.
I bostadsvisningen speglar jag mig själv som en produkt av samhället.
