Sockerfri januari
Som vanligt innebär januari en viss tillnyktring. Inte från spriten i mitt fall, men från chokladen och ostarna och grannarnas goda hemlagade leverpastej (som ingen annan i familjen vågade smaka på).
Nu är det oxveckor och spartider, och skulle det nu ramla av ett kilo eller två så gör inte det något heller.
Det betyder att mitt hem snart är dammsuget och soprent på allt som innehåller socker. Eftersom det är jag som styr inköpen i familjen får det omedelbara återverkningar om jag slutar handla godis.
Först försvinner allt äckligt gammalt godis som ingen ville ha under bättre tider. Sedan försvinner de hårda karamellerna som legat i en burk i ett år. Sedan alla andra hemliga gömmor, inklusive de litauiska pralinerna med kletig fyllning.
När desperationen ökar i familjen dricks det kaffe på sockerbit, någon testar fikonmarmelad på skorpa, de torra glöggrussinen försvinner ur burken och jag finner mig själv begärligt blickande på de torkade plommon som var tänkta till kalkonen i mellandagarna.
Det var ingen bra idé. En halv påse plommon…har effekt.
Av erfarenhet vet jag att detta sockersug, som blir alldeles desperat efter middagen när man sitter där med sin släta kopp kaffe, klingar av efter en vecka. Då kan man sitta lugnt med tidningen och en fullkornsskorpa.
Just nu gnisslar tänderna av begär efter en enda liten Mercedes-pralin, av den där sorten med lite salt på. Man får köra naglarna i handflatorna för att hålla händerna ifrån den hårda klumpen farinsocker i skåpet, den som man tydligt ser att någon annan knaprat på.
I februari, när jag är ren igen, kan jag skratta åt folk som säger att de inte kan låta bli. Jag kan le överseende, och berätta att jag faktiskt inte äter godis just nu, och det är inga problem. I mars blir jag övermodig och köper ett paket kakor som jag tänker att jag ska ha några dagar. När två dagar gått köper jag mera.
Till påsk är det kört igen. Vi arbetar upp en riktig frenesi av chokladfrossa, memma, pascha och ljuvliga små marsipan-ägg, och gud, det är så gott.
Min kollega, periodbantaren Patrik skrev en kolumn om socker som jag ofta citerar; Satan, ditt namn är socker.
Jag håller med i sak, men försöker se det från den ljusa sidan. Utan socker skulle jag inte förstå hur missbrukare lever som inte kan existera utanför begäret.
