DELA

Snö och sand. Sand och snö.

Så här lite efter sportlovet kan man bli och tänka…

Med samma självklara elegans som vår chaufför slog samman sandalerna utanför bilen för att bli av med sanden, slår vi samman våra kängor utanför bilarna för att bli av med snön. Så vrider vi på oss på sätet och kör iväg.

Sand och snö vill vi inte ha in i bilen.

Sand gör pedalerna sliriga.

Snö bildar blöta fläckar på gummimattan och – vilket Gud förbjude – på gaspedalen.

För chauffören i Turistlandet skulle det antagligen förefalla rätt exotiskt om han fått haka på flyget, vara med när vi låste upp vårt hem för att STAMPA I FARSTUN.

Vid gångvägarna på hotellen i Turistland finns lågt placerade kranar, där kan man skölja sanden av fötterna.

Utanför våra dörrar står borstställningar och snöskrapor för skorna.

Man kan se folk i Turistland sopa bort sand från sina bilar. Vi skrapar is från vindrutorna.

Fotboll kan spelas i sand. Och i snö.

Man kan göra slott och änglar och gubbar och andra figurer i sand. Och i snö. Men lyktor? De gör sig bäst i snö.

Man kan köra bil/moppe/cykel i sand. Och i snö.

I Turistland sopas gångar och terrasser fria från sand.

Hos oss, på vintern, skottar vi garageinfarter och gångstigar fria från snö.

Sand kan ligga i drivor på gator och torg.

Just det. Det kan snön också.

Det kan bli sandstorm, där sanden piskar mot huden.

Det kan bli snöstorm, där snö svider mot skinnet.

Sand ligger i drivor på stränder. Och i öknar.

Snö ligger i drivor på stränder. Och på åkrar.

Varje sandkorn är som alla andra, på ett ungefär.

Varje snöflinga är olik de andra. De är kristaller. Mästerstycken. Vackra. (Som klippta snöstjärnor i vitt papper …)

Man kan borsta sand och snö från skuldror, hår, tår och fingrar.

Man kan gå i spår gjorda i sand eller snö. Man kan upptäcka att ens älskling går utåt med fötterna. Som Charlie Chaplin.

Det kan man bli glad av.